1800-talet hade just glidit över i ett nytt sekel när de tre konstnärsjälarna Ivar Arosenius, Gerhard Henning och Ole Kruse sågs dra runt på Göteborgs gator.
Kvarteren kring Valands konstskola i hörnet av Avenyn och Vasagatan hade sin givna dragningskraft, liksom stambordet längst in på Grand Hotel Haglund vid Brunnsparken. Den perfekta mötesplatsen om man ville ta ett glas eller två och samtidigt hålla sig ajour med det senaste surret.
Trion dekorerade Soltorpet
Hittade man dem inte på krogen var Soltorpet i Bö värt ett försök. Kring sitt hem i Örgryte samlade skeppsredaren Werner Lundqvists många av stadens mest intressanta författare, hantverkare och konstnärer. Trion Arosenius, Henning och Kruse tillhörde sällskapet Brödernas inre krets och lämnade också minnen i form av dekorationer i det nu byggnadsminnesförklarade Soltorpet.
Huvudpersonen i den här texten är varken bohemen Arosenius eller danske Kruse, utan den konstnär och bildhuggare som våren 1880 föddes som Gerhard Nilsson och först i övre tonåren gjorde efternamnet Henning till sitt.
Medfödd ryggskada
Gerhard var bara två år när pappa August bestämde sig för att bryta upp från Stockholm och ta familjen till Köpenhamn. Gerhard växlade ledigt och lätt över till det danska språket – värre var det med den medfödda ryggskadan. Att som tonåring tvingas bära läderkorsett kunde få vem som helst att bli lite tystlåten och drömmande.
I Gerhards fall handlade drömmarna ofta om konstens gränslösa möjligheter, och han hann också ta sina första stapplande steg som målarlärling innan familjen via ett kortare uppehåll i Helsingborg kom att etablera sig i Göteborg. 1897 började pappa August som tillskärare hos Ströms medan Gerhard kombinerade fortsatta uppdrag som målarlärling med Slöjdföreningens aftonskola.
Prövade lyckan i Stockholm
Det var där, under studierna i perspektivlära och skuggteckning, han lärde känna den två år äldre Ivar Arosenius. Henning och Arosenius siktade mot Konstakademin i Stockholm och nöjde sig inte med Slöjdföreningens kurs, utan skrev också in sig som Carl Wilhelmsons elever på Valand. 1898 var de redo att dra till Stockholm för att pröva lyckan.
Om hösten blev Arosenius antagen till akademin medan Henning fick nöja sig med den mindre prestigefyllda skola som drevs av Konstnärsförbundet. När han där sedan kritiserades för att sakna färgsinne, ledsnade den redan stukade Henning, och köpte en enkel biljett hem till Göteborg igen.
Bodde i ett inrökt hyresrum
Konstnären Filip Wahlström har skildrat hur han vid nyår 1902 kom upp till Henning i dennes inrökta hyresrum på Engelbrektsgatan för att få teckningslektioner. Under de följande åren gled Gerhard Henning allt längre ifrån måleriet för att istället utveckla det skulpturala.
Resor ut i Europa gav ny skaparglädje och med ateljén på Drottninggatan 35 som bas utvecklades linjer och former framför mer eller mindre avklädda modeller. De unga göteborgskorna möttes av en oförglömlig odör skapad av mötet mellan Hennings cigarrer och ångorna från fastighetens bageri.
Kanske påskyndade bäste vännen Arosenius död i januari 1909 uppbrottet – möjligen hade det kommit ändå – men hösten samma år lät Gerhard Henning sig frestas av ett erbjudande om jobb på den Kongelige Porcelænsfabrik i Köpenhamn, och kom fram till sin död 1967 också att verka i den danska huvudstaden.
Göteborgs konstmuseum har hela 170 verk av Hennings hand i sina samlingar. Redan i skulpturhallen möter man ”Ingeborg”, och på sjätte våningen finns flera mindre verk, medan de allra flesta förstås är magasinerade.
Glyptoteket i Köpenhamn har å sin sida 65 verk av Henning. Flertalet är skulpturer. Redan utanför entrén möter besökaren bronsstatyn ”Modern flicka” från 1930.
Gerhard Hennings stolta ”Ingeborg” möter besökarna på konstmuseet i Göteborg. Där finns totalt 170 verk av Hennings hand. Foto: Göteborgs konstmuseum.