Göteborg firar 15 år som finskt förvaltningsområde

Allt färre göteborgare kan finska. Men Maarit Jaakkola, andre vice ordförande i Göteborgs Stads råd för den sverigefinska minoriteten, har märkt av ett ökat intresse för finsk identitet och kultur.

– Det verkar ha blivit mer attraktivt att identifiera sig som sverigefinne. Det finns fler av andra och tredje generationen som vill upptäcka språket och kulturen, säger Maarit Jaakkola.

Stora skillnader inom gruppen

Själv är hon född i Finland, kom till Sverige för 13–14 år sedan och är docent vid Göteborgs universitet.

– De flesta kom hit på 1960- och 70-talen och jobbade inom industrin. De som är i min ålder är oftast andra generationens invandrare som är födda och har gått i skolan här, säger hon och fortsätter:

– Vi är egentligen en ganska blandad grupp, med olika kön, åldrar, utbildningsnivå och religion. Det kan göra det svårt att svara när vi som minoritet får frågan ”vad vill ni?”.

Håller språket och kulturen levande

Maarit Jaakkola tror att det har varit avgörande att staden tillhör det finska förvaltningsområdet.

– Förvaltningsområdet är ett instrument för att hålla språket och kulturen levande. Det sverigefinska minoritetsrådet har gett oss möjlighet att föra våra synpunkter vidare till politikerna. Jag har svårt att se att vi som grupp kan finnas utan att tillhöra det finska förvaltningsområdet, säger hon.
En viktig aspekt är rätten till viss kommunal service på finska. I Göteborg finns fyra förskolor med verksamhet på finska. Samma sak på två av stadens äldreboenden, men där behövs fler platser.

– Det är många i kö och svårt att hitta personal som kan och vågar tala finska, säger Maarit Jaakkola.

Näst största finskspråkiga kommunen

Även Tarmo Ahonen är ledamot i minoritetsrådet. Han flyttade till Sverige på 1960-talet för att jobba på Volvo och var tidigt engagerad i att Göteborg skulle bli finskt förvaltningsområde.

– Argumentet var att Göteborg var den näst största finskspråkiga kommunen i Sverige efter Stockholm, säger Tarmo Ahonen.

I början blev han ofta kontaktad av finskspråkiga föräldrar som efterfrågade skola och barnomsorg på finska. Något som tidigare var vanligt, men som från 1980-talet och framåt blev alltmer sällsynt.

Hur ska kulturen bevaras?

Numera sätter Tarmo Ahonen inte längre språkfrågan främst. Frågan är hur kulturen ska leva vidare.

Han ser positivt på initiativ som till exempel Studieförbundet Vuxenskolans kulturhus för nationella minoriteter, som har fått 1,8 miljoner kronor i föreningsstöd från Göteborgs Stad, men tycker inte att föreningsbidrag är det bästa sättet att finansiera satsningar av det här slaget.

– Jag vill ha bättre samordning. Nu ligger det alldeles för mycket på föreningar och frivilligorganisationer att upprätthålla minoritetskulturerna, säger Tarmo Ahonen.

Bibliotek och skola kan göra mycket

För Maarit Jaakkola är det finska språket fortsatt i fokus. Hon frågar sig om det ens finns en sverigefinsk kultur utan någon koppling till finskan, och lyfter värdet av att integrera språket i samhällets strukturer.

– Bibliotek och skola kan göra mycket för att den yngre generationen ska upptäcka minoritetsspråken och även bli intresserade av att föra kulturarvet vidare, säger Maarit Jaakkola.