– Det var så klart väldigt kul. Och överraskande. Jag fick reda på det genom ett högtidligt brev från Kungliga Musikaliska Akademien. En bidragande orsak till att jag fick stipendiet tror jag är att jag har haft flera elever som det gått väldigt bra för. Som José Gonzalez och Theodor Jensen, till exempel. När jag var deras lärare ställde de också upp i flera tävlingar med sitt klassiska gitarrspel, och vann några av dem.
Hur känns det att flera av dina elever gått vidare och gjort musikkarriärer?
– Det är kul. Och jag förstår dem – det är väldigt roligt med musik. Det är också kul att flera av mina elever kombinerar gitarrspelet med sång och text. Jag tycker det är den optimala musikformen, och blev glad över att Bob Dylan vann Nobelpriset i år. Man blir aldrig klar med hans låtar, det finns hela tiden fler underliggande betydelser.
Hur arbetar du som pedagog?
– Just nu skriver jag en övningsbok. Den är renodlat teknisk och bygger på på svåra fingerrörelser och positionsförändringar i båda händerna, som upprepas. Ett fokus är de svagaste länkarna – lill– och ringfingrarna. Det gör att den skiljer sig från andra övningsböcker. Jag ser boken som en genväg till att kunna spela vad man vill.
Hur gör du för att engagera dina elever?
– Jag brukar låta dem spela ett riktigt klassiskt gitarrstycke med en gång, sådant som man vanligtvis kanske spelar efter tre år. Utan noter. De klarar av det, och jag tror de tycker det är roligt att spela riktig musik, som låter fint, från början. Sedan låter jag dem prova på många olika stilar, som rock, klassisk gitarr och gitarr med sång. Och så får de själva önska låtar som de vill spela. Mina äldre elever medverkar ibland i konserter på till exempel Stadsbiblioteket och Bokmässan.