Hallå där, Ann Hanbert…
– Den handlar om stödarbetet med några av de – svårt traumatiserade – överlevande efter Backabranden hösten 1998. Berättelserna löper som en röd tråd genom boken och vi beskriver vårt narrativa (berättande) arbetssätt som en metod för en helande och läkande process.
Hur började arbetet?
– Vi hade den första kontakten med de här killarna redan 1999, men från början var de misstänksamma och ville inte ha med oss att göra. De som mår allra sämst är oftast de som är svårast att nå, men så småningom lyckades vi få deras förtroende och började träffas och åkte på läger tillsammans.
Men ni började också skriva tillsammans?
– Ja, vår tanke var att hjälpa dem att få ordning på sina fragmentariska berättelser om branden så vi erbjöd dem att skriva sina berättelser med oss. Vi skrev också ett brev till oss själva i framtiden. När vi närmade oss tioårsdagen efter branden samlades vi och öppnade breven. Då blev det tydligt att gruppen kommit olika långt i sin återhämtning och vi förstod då att det fanns så mycket mer att berätta.
– Min kollega, LarsÅke Lundberg, och jag tog hjälp av forskaren Lars Rönnmark på institutionen för socialt arbete, och erbjöd killarna att fortsätta sitt samarbete med oss. I boken reflekterar de över sin återhämtning och ger råd till stödjare och andra drabbade.
När började arbetet med boken?
– Sommaren 2009 fick vi boken finansierad av Brottsofferfonden. Den hösten gjorde vi nya intervjuer med killarna och träffade dem också i grupp. Sommaren 2010 hade vi samlat in allt material och satte igång att skriva. I september 2011 var boken äntligen färdig.
Vad tycker killarna själva om boken?
– De säger: ”tänk om det funnits en sådan här bok för oss”, och att de önskar att någon talat om för dem att deras reaktioner var helt normala efter det de varit med om. Nu vill de dela med sig av sina erfarenheter. En av killarna sa: ”Vad är det för mening med erfarenheter om de inte kommer andra till nytta?”
Vad händer nu?
– Vi vill gärna fortsätta att komma ut och prata om vårt arbete, och jag tror att det här är en metod som kan inspirera andra som jobbar med traumatiserade människor och brottsutsatta.
– Dessutom ska boken snart översättas till engelska. Och så har Göteborgs stad erbjudit sina tjänster till Oslo efter händelserna på Utøya i somras. Kan vi bidra med något så gör vi förstås gärna det.