Så såg det dock inte ut i Göteborg (inte heller i andra storstäder, som Stockholm och Malmö), där den stora, folkliga nykterhetsrörelsen inte hade samma starka fäste, som på landsbygden. Av de 129 157 göteborgare som hade rösträtt, deltog 71 090 i valet. Utfallet blev 28 % för ett förbud, men hela 72 % mot – eller i siffror, 19 603 JA och 51 487 NEJ-röster. Omröstningen kom till på förslag av 1911 års nykterhetskommitté, som tillsattes av riksdagen och som arbetade med frågan fram till 20-talet.
Ingen Al Capone
När det den 27 augusti 1922 var dags för det svenska folket att säga sitt i frågan (dock var omröstningen, liksom senare efterföljare, bara rådgivande) hade en lång och het, för att inte säga hätsk, propagandastrid utkämpats mellan de båda sidornas förespråkare. Från JA-sidan utmålades hur Sverige skulle utarmas av den alltmer svällande spritfloden, medan NEJ-sidan varnade för totalförbudets oundvikliga följder, med ökad langning och hembränning.
Dystra erfarenheter från spritförbuden i bland annat Norge och framförallt USA, där spriten flödade mer än någonsin under förbudet, var ett också ett starkt argument för NEJ-sidan. Vi ville inte ha en svensk Al Capone, sades det. Den slagkraftigaste propagandan för ett NEJ var kanske Albert Engströms berömda affisch, där den populäre författaren och konstnären, utropar: ”Kräftor kräva dessa drycker!” – ett nästan genialiskt drag, just i augusti…
Bara en klunk…
Att Engström själv hade en viss förkärlek till brända och destillerade drycker är väl känt. Han nyttjade dessa i sådan omfattning att han då och då vistades på ”kurort”, där det dock inte var totalförbud, men en viss övervakning av gästernas dryckesvanor. Från ett sådant tillfälle berättas att Albert satt på verandan med en rejäl grogg, då en barsk översköterska kommenterade: ”Nu skall redaktör’n bara ta en klunk i taget”. Varvid Engström stillsamt replikerade: ”Har syster hör talas om någon som tagit två i taget?!”. Hur som helst, Albert Engström gillade göteborgarna från sin tid på Valands målarskola (då han bland annat på sin lärare Carl Larssons rekommendation fick utföra sin klassiska väggmålning på Ölhallen Weise, vilken glatt mången gäst) och göteborgarna gillade Albert.
Dennes uppfordrande ansikte, över ett dignande fat med kräftor, lyste också mot alla de göteborgare som från tidigt på morgonen, söndagen den 27 augusti 1922, i ringlande köer mötte upp vid stadens många vallokaler. Kanske bidrog denna affisch till att påverka de eventuellt tveksamma, att i sista stund rösta NEJ? Honoraret till Engström för affischen var för övrigt 150 kronor. Det kan tyckas lågt, men kanske berodde det på ändamålets ädla karaktär? 150 riksdaler räckte ju för övrigt till 33 liter brännvin – och kanske skall man mer rättvist jämföra det med att en arbetare vid samma tid måste jobba två veckor för att tjäna 150 kronor.
Så mycket kostade litern då…
Brännvinspriset i Sverige har stadigt klättrat uppåt, efter att det i mitten av 1800-talet (då spriten verkligen flödade i landet) låg strax över 50 öre per liter. 1888 var priset uppe i 1 krona jämnt, för att i juni 1917 spränga 2-kronorsgränsen.
Efter den stora förbudsomröstningen 1922, då literpriset var 4:55, låg priset under många år ganska stilla, eller sjönk till och med till 2:65 i juli 1928. Inte förrän i oktober 1938 var priset på brännvin åter uppe i 4:55 litern – sedan kom kriget och därmed steg priset år för år.
Exempel på brännvinspriser genom tiderna:
1902 maj: 1:20
1917 nov: 3:00
1922 aug: 4:55
1932 febr: 3:25
1942 mars: 8:65
1955 okt: 18:00
1973 okt: 53:30
1979 nov: 96:30
1992 okt: 234:70
2002 aug: 290:00