Den här artikeln publicerades 2003-05-10 och kan ha hunnit bli inaktuell.
Det har snart gått 30 år sedan Pa for från Gambia till Sverige för att studera svenska. Meningen var att han skulle återvända och arbeta i sitt lands växande turistnäring.
Men livet ville något annat. I dag har Pa Mbye en fot i varje läger, det vill säga han släpper inte taget om sitt hemland och sin tillhörighet, men känner sig mest svensk, trots allt.
En dröm att lyckas
– Alla som kommer hit har en dröm att lyckas här, men kanske också att ha någonting kvar där familj och släkt fortfarande finns, säger han. Det är dubbelt, men går bra att förena.
Nu när Pa börjar närma sig de femtio och är gift för andra gången, hans första fru Else-Marie är svenska och hans nuvarande Adama kommer från Gambia, finns förhoppningen att om några år kunna arbeta i Gambia på vinterhalvåret och fortsätta som bussförare och köra Trygga Rundan i Göteborg under de ljusa årstiderna.
Pa äger mark i sitt hemland och har sett till att mamma fått det bra där på gamla dar. Han är född i huvudstaden Banjul och äldst i en syskonskara på fyra systrar och fem bröder.
Lämnade hemmet
Han var bara sju år gammal när han måste lämna sina föräldrar och flytta till sin morbror, som var rektor för en byskola.
– Pappa var tveksam till att jag skulle åka till min morbror, som inte hade några barn, och pappa sa först nej, men mamma tyckte att det var bra och det var hon som bestämde.
– Först bodde jag med min morbor i byn Albreda, som ligger mitt emot ön James Island, varifrån slavarna transporterades till Amerika på 1800-talet. Här gick jag i skolan från klass ett till tre. Jag bodde i själva skolan och där gjorde jag också mina läxor.
Det är om den här byn och Mandinka-stammen, som författaren Alex Haley skriver i boken Rötter. Som rektor måste Pas morbror byta skola och by var tredje år och på så sätt kom Pa att lära sig flera stamspråk.
Hans modersmål är wolof, men han behärskar även det största språket mandinka och Fulani samt engelska och sedan lång tid även svenska.
”Språket nummer ett”
– Språket är nummer ett, när man flyttar, att kunna tala och förstå. Då klarar man sig. Att skriva bra är inte lika viktigt. Det fungerar ändå, säger Pa, som här tänker på alla de som kommit från andra länder för att leva i Sverige.
Och det var faktiskt just språket som tog honom till detta mycket främmande land. Efter Secondary Scool, som motsvarar högstadiet, fick Pa arbete på svenska Sun Wings turistanläggning.
Han var 18 år gammal och hans jobb var att ta hand om chefernas barn; alla chefer var svenska på den tiden; och se till att barnen hade bra fritidssysselsättningar. Han var duktig och därför en av sex unga män som skulle få en resa till Sverige och utbildning i svenska betald i landet.
Lärde känna familj
Men först, ett halvår innan han gav sig av, lärde han känna en svensk familj från Dalarna som turistade i Gambia och som bodde på hotellet. De hade två barn, en pojke på 13 år och en flicka på 16, som fick lov att vara med i hans grupp.
Med den unge killen tränade han fotboll.
– När jag sedan kom till Sverige; det var 1975; ringde jag till familjen i Borlänge. Dom ville att jag skulle bo hos dom. Pa flyttade till familjen i Dalarna och kom på så sätt snabbt in i det svenska samhället.
– På den tiden var jag nog den ende från Gambia där uppe.
Kärleken kom emellan
Han började studera svenska på Molkoms folkhögskola i Värmland; han läste andra ämnen också; och fortsatte sedan på gymnasiet i Malung, på hotell- och restauranglinjen. För han skulle ju åka hem och jobba inom turistnäringen.
Men det blev inte riktigt som det var tänkt. Kärleken kom emellan och ändrade på alla förutbestämda planer.
1976 förlovade sig Pa med Else- Marie, dottern i familjen. Ett år senare stod bröllopet.
– Fast allra först skrev jag hem för att få tillåtelse att gifta mig här.
Flyttlass till Göteborg
1978 gick det unga parets flyttlass till Göteborg; Pa hade fastnat för staden på ett besök under sin praktiktid. Han såg att man sökte bussförare och han ringde, kom på intervju och blev anställd vid Göteborgs Spårvägar.
Två år senare föddes tvillingarna Assan och Ousainu. De är 22 år i dag och båda framgångsrika i idrott. Yngste sonen Sadeeh, som är 11 år, bor hos sin mamma och går på mellanstadiet.
– Else-Marie och jag är fortfarande mycket bra vänner, säger Pa.
Nu har de tre bröderna en halvsyster, Safie, som är 1 år och sju månader. Pa är omgift med Adama, som han lärde känna redan som barn i Gambia, och paret har just flyttat från Högsbo till ett nyrestaurerat område i Tynnered.
Välkänd person
Efter nästan 30 år i Göteborg är Pa en välkänd person, dels för alla han träffar i sitt arbete; Trygga Rundan, som fyller 10 år fungerar både som en färd- och social service; dels genom alla möten han har med människor via sitt samhällsengagemang. Kontakten med sina landsmän släpper han inte.
I Göteborg bor cirka 600 gambianer, i hela Sverige några tusen.
– De flesta gambianer har jobb och vi hjälper varandra, säger Pa, som förr även arbetade som hemspråkslärare.
Numer arbetar han som tolk; sin tolkutbildning skaffade han sig redan på 1980-talet. I dag är han också vice ordförande i Gambianska föreningen i Göteborg. Föreningens huvudsyfte är att stärka banden mellan gambier i Sverige och svenskar.
Det gäller alltså att hitta nya sätt att kommunicera. Därför reser Pa bland annat runt till skolor och berättar för elever och lärare om Gambia. Det kan bli musik och spel på Pas Sabar-trummor, dans, sång och andra smakprov på gambiansk kultur. Eleverna frågar om allt från idrott och mat till hudfärg och rasism.
Förste invalde afrikanen
1998 blev Pa invald i styrelsen för Immigranternas Centralförbund, som startades efter andra världskriget, som förste afrikan. Det är han mycket stolt över. Varje år gör de en resa och hittills har Pa hunnit med besök av romer och afrikanska föreningar i länder som Estland, Lettland, Ungern och Turkiet. För några år sedan var han i Auschwitz, vilket blev till en mycket stark upplevelse.
– Vi utbyter erfarenheter och jag har användning av det jag lär mig i arbetet här hemma med människor. För det är människor som är viktigast, tycker Pa, ungdomar och gamla, och integrationen förstås.
Att Pa (s) blev invald i Högsbo Stadsdelsnämnd i det senaste valet är också något han mycket är stolt över. När man hör honom uttala ordet folkvald är det som dess genuina innebörd väcks till liv. Ord som politikerförakt känns avlägset och främmande i samtalet med Pa.
7700