– Jörgen och Hotan åker stegbilen i natt… Längre hinner inte styrkeledaren Magnus Eurén i sin genomgång, den så kallade ”prickningen”, som inleder varje arbetspass på räddningstjänsten i Gårda. Han avbryts direkt av en distinkt röst i högtalarna:
– Gårda, litet larm. Lös takplåt Hagmarksgatan.
Klockan är 17.31 denna stormiga måndagskväll i mitten av november, och ingen är förvånad över larmet. Prognoserna talar om vindbyar över 25 meter i sekunden, då allt som blåser sönder utgör fara för allmänheten. Jörgen Lundin och Hotan Taghezadeh lämnar rummet på andra våningen och är på väg mot stegbilen innan meddelandet i högtalarna ens är slut. Magnus Eurén fortsätter lika raskt sin dragning av nattens arbetsfördelning.
– Roger och Peter i dykbilen, Björn och jag i förstabilen.
Sedan info: Nya automatlarm runt om i stan. Dykförrådet ska inventeras. Tolv nya kompasser har inhandlats, vilka behöver?
Rappt, metodiskt, effektivt. Det här är ett gäng som helt uppenbart känner varandra väl; vare sig de kallpratar eller på två röda sekunder rycker ut på larm skvallrar deras agerande redan om ett noga inövat och effektivt lagarbete. Ändå missar ingen chansen till snabba skämt och skratt. Att räddningstjänsten trots allt är en arbetsplats som alla andra, framstår än tydligare när genomgången fortsätter.
– Någon har inventerat kylskåpen. Den äldsta produkten hade utgångsdatum 1995. Verkar vara dags att alla tar sig en titt i kylen, säger Magnus Eurén med ett vagt leende.
Roger Samuelsson begär ordet.
– Julbord den 14:e!
Kontroll av utrustningen
När ”prickningen” är över sätter sig alla i sina tilldelade bilar och kontrollerar utrustningen. Tuber, masker, verktyg, slangar… Allt måste vara på plats och fungera. Det gör det. Därför snabb uppsittning och iväg till kvällens obligatoriska övning, förlagd till kajen vid Gullbergsvass. Vindstyrkan närmar sig prognosen och temperaturen i luften är den lägsta för säsongen. Få människor torde vara badsugna just nu, men Peter Claesson är snabbt i sin dykardräkt och klättrar ner i det grumliga vattnet. I brist på längre sikt än en halvmeter i Göteborgs hamn, tar han tacksamt emot Björn Svenssons guidning via radio. Det är beckmörkt där nere, trots pannlampa, men när Peter kommer upp efter tio minuter är han ändå nöjd med sitt dyk.
– Svartpeppar och oregano! är hans första kommentar.
Resterna från sommarseglande fritidsbåtar tillhör standardfynden vid dykningar i hamnen.
Obevakat stearinljus
Medan Roger Samuelsson gör sig klar att dyka kommer Jörgen och Hotan tillbaka från lagandet av takplåt.
– På väg hem fick vi larm om ett stearinljus som stod och brann inne i ett stängt café. Men det var ingen fara, vi såg att inget kunde hända akut och larmcentralen fick tag i ägaren, säger Hotan medan han åker upp i korgstegen för att lysa ner på Rogers dyk. Det blåser snålt sju meter upp i luften.
– Jag hade hellre varit nere i vattnet. Där är det elva grader varmt …
Trots den kraftiga blåsten kommer inga larm, så alla kan packa ihop sina attiraljer från övningen i lugn och ro. Om larmet gått hade två man stannat kvar och packat, övriga hade stuckit direkt. Nu kan man i gemensam tropp åka tillbaka till stationen och göra sig klara för kvällens fyspass.
Bengt Jedenberg, 58 år, ska testas. I full rökdykarutrustning, 24 kilo, ska han springa i åtta minuter på lutande rullband, i ett tempo som motsvarar 10 minuter och 40 sekunder per kilometer. Men Bengt ser utmaningen och beställer 9,40-tempo på bandet, samma som kravet för nyanställda ynglingar.
– Det gick, säger han med ett leende efteråt. Gott och väl!
Innebandy för att hålla formen
Resten av gänget spelar innebandy. Med folk från Larmcentralen blir det spel fyra mot fyra, inga byten, först till tjugo mål vinner, drickapaus i två minuter när ett lag når tio. Tempot är vansinnigt, tacklingarna på gränsen. Alla skjuter först och dribblar sen och psykningarna är oftast giftigare än passningarna. Efter 50 minuter är matchen över, 20-18. Alla är genomsvettiga men andningen antyder vilopuls, och alla kan som alltid vara på plats i bilen och på väg inom 90 sekunder, om larmet går.
Men det gör det inte. Alla duschar, byter om, några äter framför 22-nyheterna på tv:n. Det är påfallande hur många nyheter en vanlig dag som berör räddningstjänsten. En brand här, ett utsläpp där. Upplopp och brända bilar i Paris (”Där har de att göra”). Nyheten att en ung pojke omkommit när han lekte uppe på tågvagnar skapar diskussion om faran med att jobba med stegbilen under spårvagnsledningarna.
Sedan troppar folk av. På ett dagpass hade man troligen haft materialvård eller utbildning, men nu går de flesta och vilar i väntan på larm. Brandmännen arbetar 42-timmarsveckor i utbyte mot den jourtid de har på nattpassen.
– Ett stående skämt bland folk är att vi bara sover eller spelar kort på nätterna om det inte brinner. Men vi åker ut på hisstopp, trafikolyckor, kemikalieläckor … Jag har aldrig spelat kort under 32 år i räddningstjänsten, säger Bengt Jedenberg.
Men den här natten blir det bara två larm till för Gårda-gänget. Röklukt i ett hyreshus i Partille kvart över midnatt och ett automatlarm på en skola i Mölnlycke strax innan fem på morgonen. Båda gångerna kan man vända direkt vid ankomst, Öjersjös station har redan konstaterat faran över.
07.30 är ett oväntat lugnt arbetspass över. Nästa natt kämpar tre styrkor i fem timmar med en villabrand på Hisingen.
Anders Egle