Massakern i Sharpeville uppmärksammad på Human Rights Day

Hon vinkar hela tiden från sitt bussäte till människorna utanför. Vi har rest tillsammans i mer än en halv dag mellan olika minnesmärken över mänsklighetens mer tragiska utryck.

Enda gången jag inte ser henne vinka är när tvåvåningsbussen hon, jag och delar av ostindiefararen Götheborgs besättning färdas i svänger upp på huvudgatan i Uitenhage. Det är första gången under vår rundtur det bara är vita människor på trottoarerna. Min resvän några säten framför mig är svart. Hon ser inte ledsen ut. Men hon vinkar inte.

Hel mässingsorkester kliver ur minibuss

Vi är på väg till slutmålet för vår odyssé genom ett århundrade av dårskap – Lange, en kåkstad vid Uitenhage, som på dagen 26 år tidigare var scenen för en massaker på 29 svarta människor. De råkade tillhöra ett begravningsfölje som inte fått veta att apartheidregimens polis hade förbjudit deras sorgeakt. Polisen gav eld mot människorna som tågade nedför Maduna Road.

Bussen vi far i ingår i en karavan av bilar och bussar som kört en rutt med flera stopp. Det första var vid St. George’s Park i Port Elizabeth. Här står stadens monument över de söner som förlorats på Storbritanniens sida i de båda världskrigen.

Vi i bussarna, kommunanställda från Port Elizabeth och ostindiefarande svenskar, ställer upp oss framför monumentet. Ur en Honda Hiace minibuss kliver en mässingsorkester – på 20 man! Alla bär sitt eget instrument, inklusive bastuba. De spelar. Det svänger grymt.

Ett gäng svarta damer försöker lära följet från Götheborg de rätta dansstegen. Och lyckas ganska bra. En kort stund av allvar följer då pastor Xundu påminner oss om att många av de namn som står inristade i monumentets kalksten faktiskt tillhörde unga vita män som gav sina liv i kampen mot Hitler.

– En rasistisk regim utan dess like, säger pastorn. Låt det aldrig ske igen!

Hängdes för att ha dödat polisspion

Jag tänker att de unga vita männen troligen inte var många år äldre än de svarta killarna som nyss lärt oss hur mycket en mässingsorkester kan svänga.

Det är på väg till stadsdelen New Brighton som jag först lägger märke till att min reskamrat vinkar. Busskaravanen stannar på Olof Palmes gata. Den löper utanför the Red Location Museum, ett museum tillägnat hela historien om apartheid. Ett museum som byggts med svenskt stöd. Ett museum som har alla förutsättningar att bli något speciellt, kanske enastående.

Just för att det tar upp hela historien, från den tid då engelsmännen upprättade koncentrationsläger där de internerade de holländskättade boernas familjer för att hålla som gisslan i ett grymt krig, ända till de svartas kamp mot apartheid. ”Alla har vi lidit” verkar vara mottot för detta minnenas hus. Det blir tal och sång utanför entrén. På bussarna igen. Min vän vinkar.

Vi far genom kåkstaden. Ömsom fallfärdiga skjul av korrugerad plåt, ömsom de nya byggnadsprogrammens färgglada betonghus; ibland rent av något riktigt flott. Vi stannar vid ett monument som består av sex gravar. Sex medlemmar i ANC som upptäckte att den sjunde medlemmen i deras motståndscell var en polisspion. De dödade honom. De blev gripna av polisen. De hängdes. Nu lägger staden officianter ner en krans vid monumentet.

T D Mkaba är där. Hans bror är en av de hängda. Han och hans fru fryser sina poser till ljudet av smattrande kameraslutare när de lägger ner några enkla blommor på broderns grav. Med stor värdighet ser de till att den lokala pressen får sina bilder.

Färgade hade bättre status än svarta

T D Mkaba har inte träffat sin bror sedan 1964, året då han hängdes. Jag hälsar på honom och beklagar det som hände. Han presenterar mig för sin fru som berättar att hon fyller år idag. Jag gratulerar. Hon tackar och skrattar. Sorg och glädje verkar följas åt på Human Rights Day.

Svenskar och Port Elizabethaner sätter sig på bussarna igen. Vi får veta att några punkter på det mycket ambitiösa programmet har strukits. Färdkamraten vinkar. Vi kör vidare. En begravningsplats till. Svenskarna ut ur bussarna. Inte så mycket folk samlade, men de som är där bär alla ANC:s insignier.

Jape van Dyk berättar att begravningsplatsen ligger i ett färgat område – de färgade var en grupp vars status var bättre än de svartas i apartheidsystemet – och han menar att de färgade inte är så politiskt medvetna. Jape van Dyk är ordförande i den lokala ANC-avdelningen. Jape van Dyk är vit.

Bråttom till höjdpunkten i Lange. Efter halva Uitenhages huvudgata har fotgängarnas ansikten övergått i svart. Min vän vinkar igen. Bussar och bilar släpper av sin last. Många tal och mycket folk. Sång och dans. Ostindiefararna verkar väldigt trötta nu. Fartygets kapten Peter Kaaling får tillfälle att rikta några ord till församlingen.

Port Elizabeth bjuder på lunch

Sedan lägger han tillsammans med Mandela Bays nyvalda borgmästare och tre andra dignitärer ner en krans vid monumentet för massakern 1984. Tv och press förevigar. Kaaling och borgmästaren avtäcker en plakett där dagens besök från skeppet Götheborg uppmärksammas. Tv och press förevigar.

Vi ger oss av till bussarna. Folk vinkar. Svenskarna vinkar. Vår vän vinkar. Barnen utanför tigger mineralvattenflaskor av oss. Vår vän ger bort sin genom fönstret. Bussarna börjar rulla tillbaka till Port Elizabeth. Några ur Götheborgs besättning sover under färden på motorvägen. Tillbaka till stadshuset där resan började med frukost för alla. Nu ska Port Elisabeth bjuda på lunch.

Vår vinkande vän kliver ur bussen. Jag beundrar hennes uthållighet.

Ostindiefarare inspireras att riva upp lite damm.