Mr Flunsan sa aldrig nej till Hisingens unga

Året var 1982 när Swicky Krantz upptäckte en slumrande park med några övergivna bänkar i stadsdelen Lundby. Han hade fått i uppdrag av Lundby gymnasium att hjälpa ett gäng ungdomar att hitta en scen där de kunde ordna konserter under sommaren. Flunsåsparken hade sovit en törnrosasömn sedan 60-talet när Swicky såg platsens potential. Han ordnade finansiering och snart hade parken fått en scen.

Senare kom tak, ordentliga publikplatser, vatten och el och inte minst – publiken. För som juryn skrev i sin motivering när Swicky Krantz-priset instiftades 2015 var det ”tack vare Swickys stora engagemang och breda kontaktnät som parkens verksamhet utvecklats till den mötesplats och artistarena den är idag”.

Kent Turnefelt var områdeschef i Lundby socialförvaltning och Swickys chef och vän under många år:

– Swicky var orädd, målmedveten och ovanligt skicklig på att få människor att samlas kring en gemensam vision. Han byggde broar mellan föreningar, artister, tjänstemän och invånare. Där andra såg hinder såg han lösningar, säger Kent.

En park för alla

I dag är Flunsåsparken Sveriges enda folkpark med fri entré. Parkens program har haft en enorm bredd genom åren. Här har Korpen ordnat motionsdagar, förskolebarn har tittat på teater och Hisingens funktionshinderråd har ordnat temadagar och rullstolsdans. Redan 1983 började den populära traditionen Familjekvällar med uppträdande och allsång.

Artisterna som stått på Flunsans scen är många, från lokala talanger till storstjärnor. Själv minns Swicky ett par artistbokningar som stack ut lite extra. När Vårt Göteborg intervjuade honom i samband med att han fick Stadsbudskårens stipendium berättade han:

– Jag minns när Sten-Åke Cederhök gjorde sitt sista framträdande 1989 och fick stående ovationer i 20 minuter. När han sedan kommer in i logen bakom scenen slänger han kepsen i bordet och säger ”Större än så här kan det inte bli”. Eller när vi körde Pettson och Findus i tre dagar, på tre olika tider. Det var som små plutoner, med förskolebarn i gula, gröna och röda västar, som kom från spårvagnen. Jag tror att det var uppåt 1 200 barn totalt. Det var så fräckt så det finns inte. Det är sånt man tar med sig.

Har påverkat generationer av ungdomar

Hela sitt yrkesliv ägnade Swicky åt kultur, fritid och ungdomsfrågor. Han växte upp i Biskopsgården och utbildade sig så småningom till fritidsledare. Via arbete på fritidsgården Vårvinden, till uppbyggnaden av fritidsverksamheten i Hisings Backa och senare Lundby förblev han Hisingen trogen. Hans yrkesliv präglades av ett djupt engagemang för att ge alla barn och unga en värdefull fritid.

Kent Turnefelt minns:

– Han drevs av övertygelsen att mötesplatser förändrar människors liv. För många ungdomar blev han den vuxna förebild som gjorde skillnad när det behövdes som mest, säger han.

När Swicky gick i pension arbetade han på Lundby socialförvaltning sedan många år. I dag är Eleonor Artfors enhetschef på Socialförvaltningen Hisingen och den som tagit över ansvaret för Flunsåsparken. Det är en passande arvtagare till Swicky eftersom Eleonor och Swicky följts åt sedan hon var fem år och gick på lekskola i Backa där Swicky arbetade. Senare skulle han bli en inspirationskälla till hennes yrkesval. När hon själv utbildat sig till fritidsledare blev Swicky så småningom hennes kollega, chef och vän.

– Inom fritidsverksamheten på Hisingen fanns det ett gäng, däribland Swicky och Kent Turnefelt, som verkligen brann för barn och unga. De var möjliggörare som aldrig sa nej, inget var omöjligt. Som ung upplevde jag att vi fick total uppbackning och de trodde alltid på oss. Vi skulle ha samma chans som ungarna som växte upp i de rika områdena i stan. Den inställningen hade Swicky och den har inspirerat mig i mitt yrkesliv, säger Eleonor Artfors.

Lämnade avtryck

När hon får en fråga om Swickys eftermäle är det inte Flunsåsparken hon tar upp.

– För de flesta göteborgare var han mannen som gjorde Flunsåsparken till något unikt. Men Swicky var mycket mer är Mr Flunsan. Han var en människa med en sällsynt förmåga att se andra. Han kunde prata med alla. Oavsett ålder och bakgrund mötte han människor där de var och han hade en förmåga att skapa förtroende och gemenskap med alla, säger Eleonor.