Ny lag ger kommunen större ansvar för krishantering

Elfte september och tsunamin. Katastrofer långt borta kryper allt närmare i en globaliserad och mediebevakad värld. Oväder och olyckor är vanligare än krig, men först nu ersätts den gamla krigslagen från mellankrigstiden.

Gamla lagen inriktad på luftangrepp

– Det är inte alls oväsentligt att de senaste årens händelser inneburit att beredskapsfrågor hamnat på politisk nivå. Det krävs politisk vilja för att det ska hända något, säger Arne Heldtander som är ansvarig för Göteborgs Stads säkerhetsarbete och krisberedskap.

Den gamla lagstiftningen har rötter så långt tillbaka som första världskriget.

Med flygtekniken kunde man börja fälla bomber inne i städerna – och då räckte det inte med soldater vid frontlinjen för att skydda civilbefolkningen.

– Därför blev lagstiftningen inriktad på krigssituationer och skydd mot luftangrepp. Genom åren har förvånansvärt lite ändrats.

Det är först under de senaste tjugo åren som man långsamt börjat flytta över fokus från krig till fred, säger han. 1985 fick kommunerna ta över ansvaret för planeringen av den lokala civila beredskapen från länsstyrelserna. Sedan dess har kommunerna i olika takt utvecklat förmågan att hantera kriser.

11 september utlösande faktor

– Göteborg har legat i framkanten, mycket beroende på den stora spårvagnsolyckan 1992 som var en traumatisk händelse för staden, säger Arne Heldtander.

Elfte september var utlösande Men det dröjde ända till årsskiftet 2002/2003 innan Sverige fick den första bindande lagstiftningen för fredstid – lagen om extraordinära händelser. Den utlösande faktorn var terrorattacken i New York elfte september.

– Då insåg Sverige att det inte fanns någon handlingsplan för hur man ska hantera olyckor och kriser. Det nya lagen innebar bland annat att kommunerna skulle inrätta en krisledningsnämnd.

Plötsligt hade kommunerna två lagar att rätta sig efter – dels krigslagen och dels den nya om extraordinära händelser.

– Det var opraktiskt med två olika lagkomplex. Här i Göteborg valde vi att lägga kraften på att utveckla beredskapen för större och mindre katastrofer, säger Arne Heldtander.

Det har gjorts med stor framgång. Att stadens krisberedskap är välfungerande visar flera händelser de senaste åren – diskoteksbranden, EU-toppmötet, tsunamin och orkanen Gudrun.

”Ett gigantiskt nätverksbyggande”

Göteborgsmodellen har förmodligen också varit en av inspirationskällorna när de två lagarna nu slås ihop till en enda: I den nya lagen ger man kommunerna tydligt ansvar att alla viktiga samhällsfunktioner samverkar med räddningstjänsten, sjukvården och polisen i akuta krislägen.

Under de 14 år som gått sedan spårvagnsolyckan har Göteborgs Stad koncentrerat sig på att snabbt få igång en fungerande krisorganisation när något väl händer. Nu får man också i uppdrag att förebygga, bland annat genom att noga gå igenom riskbilden.

– Redan nu har Räddningstjänsten god kunskap, bland annat har de kartlagt de punkter där fler än 150 personer samlas regelbundet. Nu gäller det för kommunen att få en helhetsbild, se till att riskanalysen hänger ihop, säger Arne Heldtander.

En annan nyhet är att kommunen numera också har geografiskt områdesansvar. Det innebär betydligt fler personer än den kommunala sektorns 48.000 anställda.

De 44.000 anställda inom stat och region ingår också – liksom 170.000 personer i näringslivet.

– Jag ser det som ett gigantiskt nätverksbyggande.

”Bra med tandlös lag”

Allt bygger på frivillighet, det gäller att få dem att inse att de är en viktig kugge i krisberedskapen. Utmaningen är att få med näringslivet. Eftersom huvudkontoren i många branscher finns i Stockholm är det svårt att hitta rätt person med säkerhetsansvar i Göteborg.

Att kommunen ska verka för att alla resurser kommer till nytta är något helt annat än att besluta och bestämma. De olika samhällsfunktionerna – räddningstjänst, sjukvård och polis – behåller sina lagfästade befogenheter. Bara de själva kan bestämma över sina resurser.

– På så sätt är det en ganska tandlös lag – och det tycker jag är bra. Min åsikt är att man inte ska flytta befogenheter från de samhällsfunktioner som är proffs på att hantera krissituationer. De ska sköta detta också under en katastrof.

Enligt Arne Heldtander kan det däremot finnas risk för att alla inte prioriterar gemensamma insatser.

– Därför kan jag tänka mig att lagen så småningom kompletteras med ett krav på att alla viktiga aktörer har en skyldighet att medverka i gemensamma insatser i krislägen, säger han.

5165