Det var knappast bättre på 1980-talet. Under daghemsboomens decennium kunde man få köa i år istället för månader.
– Det var ordentligt svårt att få barnomsorg. Köerna var långa, ibland dröjde det två och ett halvt år innan barnet fick plats, säger Lena Edgren, utvecklingschef i Majorna, som jobbat i ledande positioner inom barnomsorgen sedan 1976.
Föräldrar ringde från KK
På den tiden gällde födelsedatum som ködatum.
– Föräldrarna ringde från KK för att aktivera sin köplats. I folkmun lever föreställningen om långa väntetider kvar, säger Lena Edgren.
Framförallt var det alla förtursregler som ställde till det. Förutom att äldre barn alltid gick före fanns förtur för yrken, syskon och sociala eller ekonomiska skäl. Den som inte kvalade in i någon förtursgrupp kunde halka ner i kön från den ena veckan till den andra.
– Det fanns inga garantier för att man skulle få plats. Föräldrarna löste situationen genom att anlita privata dagmammor eller ta hjälp av far- och morföräldrar.
På 1980-talet byggdes många daghem och det gjordes också en översyn av verksamheterna – populärt kallad för Omstruktureringen.
– Det var då man bestämde att varje avdelning skulle ha 16 barn med 3,65 i personal plus en kokerska som också ansvarade för lokalvården, säger Lena Edgren.
Större barngrupper
Idag är barngrupperna större och personaltätheten lägre. Men när daghemmen i slutet av 1990-talet förvandlades till förskolor med egen läroplan blev det en rejäl kvalitetshöjning.
– Verksamheten är otroligt professionell. Daghem var i första hand till för föräldrarna, i andra hand barnen. I förskolan är barnens behov i förgrunden.
Elisabeth Klingberg