Så småningom, i mitten av 50-talet, ersattes dessa ånglok och järnvägsvagnarna (såväl person- som godstyp) av mer ekonomiska rälsbussar – men 1965 var tiden ute även för dessa och Säröbanan lades ner för gott.
Den idylliska sagan varade alltså bara i drygt sextiotvå år – en saga som innehåller såväl sjörövare som grosshandlare, kungar, bönder, rallare, järnvägsfolk och badbarn. Bland de senare finns det säkert många, som än idag, med nostalgiskt vemod, minns badresorna till Askim.
En västkustsk pärla
Det hela tog sin början i slutet av 1800-talet, då något hundratal göteborgsfamiljer hade slagit sig ner som ”sommargäster” i det idylliska Särö, vars naturskönhet väl kunde tävla med många andra orter, som en ”västkustens pärla”.
Inte minst traktens uråldriga ekskogar bidrog till Särös skönhet – de hade undgått det öde som annars drabbat större delen av västkustens skogar, nämligen att under de stora nordiska krigen, ha blivit skövlade och nedbrända av såväl norrmän som danskar.
Kanske berodde detta på att självaste ”Lasse i Gatan”, alltså kaparkaptenen Lars Gatenhielm, brukade ha en stor del av sin flotta till ankars på denna del av kusten. Förbindelserna mellan Särö
och Göteborg var emellertid ganska bristfälliga, vid sekelskiftet mellan 1800 och 1900-tal.
Sjövägen kunde man ta sig med ångfartyget ”Tessin”, som gick någon tur i veckan med passagerare. Landvägen fick man ta sig fram med hästskjuts, eller om man inte hade råd med den lyxen, använda ”apostlahästarna”…
Ett antal göteborgska grosshandlare, med HL Ygberg i spetsen, stiftade 1901 ”Jernvägsaktiebolaget Göteborg– Särö”, för vilket man ingav en koncessionsansökan till Kungl. Maj:t.
Blev för dyrt
Från början ville man slå på stort och satsa med nymodigheten eldrift, samt att tågen från Särö skulle ha sin slutstation inne i centrala Göteborg, i anslutning till Nya Allén. Detta ville de styrande i Göteborg dock inte gå med på, eftersom eldriften skulle innebära en merkostnad på en dryg miljon.
Däremot upplät staden gratis ett markområde vid Linnéplatsen, där slutstationen kom att uppföras. En tvåvånings träbyggnad, i sann snickarglädje, som stod kvar ända till 1960, innan den revs. Och fem år senare var det alltså slut med hela härligheten. Men det började med stora förhoppningar och stolta planer. Inte minst genom att kungahuset hade fattat tycke för Särö, hoppades man på framtiden.
Ingen kunglig glans
Det blev dock inte så mycket av de kungliga resorna på Säröbanan. Oscar II skulle ha medverkat vid den officiella invigningen i augusti 1903, men det gick om intet, eftersom rallarlaget inte riktigt hunnit med bankfyllningen vid Munkekullen .
Gustaf V var ju en flitig gäst på Särö och färdades några gånger med järnvägen, men föredrog att bli skjutsad i bil, till Göteborg och Mölndal. Under storstrejken 1909 blev dock majestätet tvungen att en söndagskväll skyndsamt ge sig av till Stockholm.
Trafikchefen själv, majoren Asplund, hade själv befäl över kungatåget, iförd full uniform och värja – och av rädsla för eventuellt attentat mot kungen, besattes strategiska punkter längs banans 24 kilometer med beväpnade Götaartillerister, samt att grinden vid Slottsskogen låstes med kätting!
Premiärturen
Det första tåget på Säröbanan avgick (enligt Agne Rundqvists ”Kronologiska anteckningar”) från Göteborg 29 maj 1903 – men detta var förmodligen endast en provtur, för speciellt inbjudna personer.
Den officiella premiärturen gick i stället 13 juli 1903, men bara till Släp, då den sista delen av banan fortfarande inte var färdig. Dessa 1,5 kilometer till Särö färdigställdes i slutet av mars 1904, efter ett mödosamt jobb av rallarlaget.
Ett lag under ledning av basen Axel ”Smed-Olle” Sjöström från Hovås och hans bröder Robert och Ernst, samt innehållande gubbar med så färgstarka smeknamn som ”Djurtämjar’n”, ”Får ja lôv”, ”Genomskinlig”, ”Hövdingen” och ”Lilla Öland”.
Sköna badminnen
Badresorna med Säröbanan förekom till en början endast på söndagar, men redan under krigsåret 1917 fick den kände göteborgsläkaren, dr Henry Allard, idén att stadsbarn, som inte hade förmånen att under sommarlovet vistas på landet, dagligen skulle få komma ut till sol och salta bad.
Det är tusentals göteborgsbarn som i lågkonjunkturerna under två världskrig och ända in på 50- talet, fått göra dessa efterlängtade badresor. Härliga bad, simskola för nybörjarna, brännboll och andra lekar, samt ”mjölk och bullar”, serverade av snälla tanter – det är sköna minnen för många äldre göteborgare.
Sommaren 1941: Badbarnen bjuds på mjölk och bullar.
Källor:
”Säröbanan” av Nils Rosengren med flera
”Kronologiska anteckningar” av Agne Rundqvist.