Det är en glasskulptur av Bertil Wallien, en av världens främsta glaskonstnärer. Denne har bland många verk, från mitten av 80-talet, skapat en serie båtar i kristallglas.
De symboliserar oftast ”livsresan”, genom inneslutna tecken och symboler. De största av dessa ”farkoster” är upp till fyra meter långa – även om den skönhet som dväljes i skuggan av vårt Operahus, är betydligt mindre.
Skulpturen heter ”Precious Cargo”, vilket kan översättas med ”dyrbar last”, och skänktes till Göteborgs Stad av Handelshuset Ekman, vid företagets 200-års jubileum, 2002.
På ett bokuppslag i koppar står det skrivet, på svenska och engelska: ”Handelshusen i Göteborg har sedan tre sekler bidragit till Sveriges utveckling och industrialisering. En hyllning till internationell handel och dess utövare.”
Internationella storheter
Det är tankeväckande att denna hyllning till handelshusen i Göteborg, på något sätt har hamnat ”i skuggan”. Dessa företags motto har genom åren varit ”att verka utan att synas”.
Som Jan Kuuse, den kanske störste kännaren av dessa företag, påpekar i sin bok ”Den osynliga länken”: ”Kännetecknande för handelshusen är att de haft en låg profil på hemmaplan. Det är inte särskilt många, ens i Göteborg, som känner till att stadens handelshus inom vissa produktsegment verkar som internationella storheter.
De torde vara mera kända i städer som New York, Sao Paulo, Kairo, Johannesburg, Dubai, Singapore, Jakarta, Peking och Tokyo, än hemma i Göteborg.”
En rik skotte
Historien om Göteborgs handelshus sträcker sig långt tillbaka i tiden. Ostindiska Compagniet, som startade 1731 och gick i graven 1813 (och som du kan läsa mer om på annan plats i tidningen) var den stora föregångaren. Familjen Hall var en av dem som grundlade sin förmögenhet på ostindietrafiken.
Då John Hall den äldre i slutet av 1700-talet kom från Skottland och etablerade sig i Göteborg, där han blev Sveriges rikaste man, svarade hans handelshus Hall & Co. för en dominerande del av Sveriges järnexport, vilket var dåtidens viktigaste handelsvara.
När John Hall d.ä. dog 1802, övertogs firman av sonen, John Hall den yngre.
Denne var som bekant så långt ifrån sin fader som möjligt, då det gällde affärsbegåvning, och redan fem år senare gick företaget i konkurs…
Från Skottland kom också en rad andra framstående invandrare och affärsmän till Göteborg och lade grunden till stadens välstånd. Namn som Carnegie, Barclay och Dickson är för alltid förknippade med stadens historia.
Dessa handelshus sysslade främst med järn- och träindustrier, men skapade också framgångsrika socker och porterbruk. Typiskt för dessa anglosaxiska handelshus, var att de oftast avvecklades efter ett par generationer – och under 1800-talet kom i stället en rad svenska affärsmän att upprätta nya handelshus, som snart dominerade Göteborgs handel.
Namn som Ekman, Kjellberg, Renström, Wijk och Waern blev tongivande inom denna näring.
Egen segelflotta
Ekmans är ett tydligt exempel på detta, efter att ha etablerats i början av 1800-talet, under ledning av Gustaf Henrik Ekman. Med husets egen segelflotta exporterades sill och tran (som var den tidens viktigaste produkt) till länderna runt Östersjön och Nordsjön, medan järn- och trävaror främst såldes till de brittiska öarna.
Returlasten vid sillskeppningarna blev spannmål från baltiska, tyska och ryska hamnar. Handelshusen hade intima förbindelser med de svensk bruken och försåg dessa, via sina segelflottor, med spannmål, salt, socker och kolonialvaror.
Under Napoleonkrigen ökade handeln med socker, kaffe, risgryn, tobak och bomull, importerat antingen direkt från Nordamerika och Västindien, eller via England. En del av dessa varor såldes i Sverige, resten skeppades till Östersjöhamnarna i Ryssland, Tyskland och Baltikum. Därifrån lastade man spannmål, lin, hampa, trävaror och tjära.
Detta i sin tur gick till England och Medelhavsländerna, varefter skutorna seglade hem till Göteborg med salt!
Politiskt stöd
I Göteborg stöttades handelshusen av politikerna i stadsfullmäktige, som insåg den nytta staden hade av samarbetet. Utbyggnaden av hamnen och kanalsystemen, liksom järnvägar, där Bergslagsbanan blev en viktig del, bidrog till detta.
En stor roll hade också Göteborgs direkta sjöfartsförbindelser med Europa och, efter 1900, även transoceana länder. Allt detta sammantaget gjorde att Göteborg kom att bli, inte bara Sveriges, utan även Nordens, ledande exporthamn.
En ställning som Göteborgs hamn utvecklat och behållit under två världskrig och in i våra dagar. Från sill och tran, via järn och trä, som sedan övergick till massa och pappersprodukter, strömmade svenska varor via Göteborg ut över världen.
Importen ökade
På importsidan var Göteborgs hamn till en början avsevärt mindre än Stockholm, men även i det fallet tog man med tiden över befälet. Det främsta namnet inom importer var Axel H. Ågren, en speditionsfirma som i slutet av 1880-talet bröt in bland de etablerade handelshusen och blev dominerande på massasidan.
Redan på 1930-talet gick Ågrens i spetsen för importverksamheten, men den stora ökningen kom efter andra världskriget, då affärerna med länder som Japan, Kina, Indien, Pakistan och Portugal tog fart.
Det började med import av textilier, men sedan handlade man även med kemikalier, klockor och hemelektronik, främst från Japan och Hongkong. Förvisso är de göteborgska handelshusen väl värda den hyllning, som i form av ”glasbåten” vid Göteborgsoperan, påminner om all den dyrbara last, som passerat genom ”Sveriges port mot världen”.
KÄLLA:
”Den osynliga länken” av Jan Kuuse, Bokförlaget Atlantis 1999.