Många invandrare vill umgås med svenskar. Många svenskar vill ha kontakt med invandrare.
Men även om viljan finns, så saknas ofta möjligheten.
Det är där Flyktingguideprojektet kommer in i bilden.
Projektet startade 2003 på initiativ av flyktingkonsulenterna Birgitta Karlsson-Guevara och Lahdo Bulun och föddes ur en tro på att möten mellan människor är ett oslagbart sätt att öka integrationen.
Lahdo är numera projektsamordnare och ensam anställd inom verksamheten, som enkelt uttryckt går ut på att sammanföra svenskar och nyanlända flyktingar som vill lära känna den andra gruppen bättre. De som anmält sig intervjuas och två personer – eller familjer – matchas samman med utgångspunkt från önskemål, intressen, kön, ålder, familjesituation, utbildning och andra gemensamma nämnare.
– Att invandrare och svenskar inte umgås mer beror ju inte på att de inte vill – det har jag en hel databas full med folk som bevisar att de gör – utan på att möjligheterna inte finns. Segregationen gör att de inte rör sig i samma verklighet. Man kan förstås säga att vi skapar konstruerade möten – men hellre det än inga alls, säger Lahdo Bulun.
Träffas och umgås som man vill
De flyktingar och guider som matchats ihop träffas på ett introduktionsmöte och fortsätter sedan att umgås under ett år. Hur ofta man ses och vad man gör tillsammans bestämmer man själv.
– Man kanske hittar ett gemensamt intresse, promenerar, fikar eller lagar mat tillsammans. Det händer att guider hjälper flyktingar med kontakter med myndigheter, men det finns inga sådana krav, säger Lahdo, som är mån om att poängtera att det handlar om ömsesidighet:
Även om flyktingarna förstås får språkträning och hjälp att förstå det svenska samhället bättre, så finns det vinster även för guiderna, i form av nya erfarenheter och kunskaper.
Och vänner.
– Jag får mängder av mejl från nöjda deltagare, och att ha fått en ny kompis går ju förstås inte att värdera. Många är också glada och tacksamma över att ha fått en inblick i världar som de inte hade haft tillträde till annars – och det gäller båda grupperna.
De som blivit riktigt goda vänner fortsätter förstås att träffas även efter att ett år har gått. Lika självklart är att man avbryter umgänget tidigare om något inte känns rätt. Sedan starten har omkring 230 matchningar gjorts, och givetvis händer det att personkemin inte stämmer.
– Men det är faktiskt väldigt sällan. Min roll är att informera, introducera, erbjuda, uppmuntra, motivera och avdramatisera, och jag är nöjd varje gång någon får en erfarenhet att bära med sig. Det handlar ju om vuxna människor, och man kan få ut mycket även av en relation som inte utvecklas till personlig vänskap. Fast det är förvånansvärt många som fortsätter att umgås efter att året är slut.
ULF BENKEL