De som vuxit upp i skuggan av Förintelsen, eller växer upp nu, i skuggan av krigen på Balkan och i Rwanda, kanske dessutom med egna upplevelser av ett krig, vet hur speciellt det är att vara barn till Överlevande.
De flesta tiger
De flesta vuxna tiger om sina otäcka upplevelser. Livet måste gå vidare. Men barn påverkas lika fullt av föräldrarnas fysiska och psykiska lidanden och de har sällan någon att dela sina tankar med.
– Barn präglas alltid av sina föräldrars historia, både en berättad historia och, konstigt nog, en icke berättad. Om föräldrarna varit med om något smärtsamt så överförs det, även om det inte sägs, som en hemlighet, som känslor, attityder, förhållningssätt. Det säger Tomas Böhm, psykiater, som arbetar med den andra generationens problematik, främst hos barn till Överlevande från Förintelsen.
Mycket är jämförbart
Men det finns mycket som är jämförbart mellan dem och den andra generationen från till exempel Bosnien, Kosovo och Rwanda.
– Om man tar hänsyn till de annorlunda historiska förhållandena finns omständigheter som präglar på samma sätt, menar Tomas Böhm.
– Vissa saker är utmärkande, som till exempel att man identifierar sig med föräldrarnas plågor och tar ett orimligt ansvar för att föräldrarna inte ska plågas mer.
– Många av de här barnen kan aldrig ha det riktigt svårt, som barn eller tonåringar alltid har, därför att det kommer att förringas av föräldrarna, som alltid haft det värre och som inte kan leva sig in i vanliga problem.
– Det skapar något slags inre otrygghet hos barnen, som själva också förminskar sina problem.
Vilket är vanligast, att föräldrar har berättat eller att de har varit tysta?
– Jag har en känsla av att det är vanligast att man inte berättar eller att man bara berättar lite. Föräldrarna förmedlar istället att det finns något explosivt, en sorg.
– Personer som har genomgått det man kallar för massiva trauman har med sig det hela tiden. Det finns där varje dag. Även om dessa personer behärskar sig finns det nära ytan och det känner barnen. Oavsett om det berörs eller inte så pyser det ut på olika sätt. Man kan inte låta bli det som förälder.
– Och det är just för att det är ett massivt trauma som det överförs; det är ingen liten sak som de här föräldrarna varit med om. Även om man inte pratar om det?
– Ja även om man inte pratar om det.
Är det värre om man inte pratar om det?
– Det är annorlunda framförallt; det blir som en okänd svart låda, men jag tror också värre.