De allra flesta små Sonjor som föddes i Göteborgs landshövdingehus på 30-talet fick sina namn skrivna med bokstaven J. Men tösen på Fjällgatan 16 var en Sonya med y. Som om man redan från början förstod att det här var en flicka vars namn skulle ut i världen – långt bortanför Masthuggsbergen, Slottsskogen och Oscar Fredriks kyrka.
Korades till Göteborgs Doris Day
Antagligen var storebror Östen en av dem som såg – och hörde – talangen först. Östen, själv duktig pianist, var den som visade vägen till stadens scener. Kontoristföreningen på Bastionsplatsen till exempel. Eller Kungshall vid Saluhallen, Wauxhall på Första Långgatan och Lisebergs rotunda.
På Kungshall sjöng Sonya 17 år gammal Lover Man så att det lät som den var skriven för henne och inte Billie Holiday, och snart stod hon framför mikrofonen på alla de där ställena Östen introducerat.
Hon sjöng med Sven Sjöholms orkester på Wauxhall, Malte Johnsons orkester på Lisebergs rotunda och Sonny Perssons orkester på Kungshall. Tjugo fyllda korades hon till Göteborgs Doris Day och vann både pokal och pengar, fast hon i själva verket snarare uppskattat jämförelser med Sarah Vaughan och Ella Fitzgerald. Hos dem hittade hon svärtan och vemodet – den blå tonen som hon så ofta själv skulle söka upp med sin personliga, lite hesa, stämma.
Fjällan från Fjällgatan begav sig till Stockholm
Den unge göteborgaren Bengt Hallbergs känsla vid tangenterna hade tidigt fått rutinerade musiker att höja på ögonbrynen. Och när Sonya 20 år gammal första gången skulle sjunga in en skiva bidrog Hallbergs pianospel till lystern. I studion fanns också Bengt-Arne Wallin (trumpet), Gunnar ”Hacke” Björksten (tenorsax), Arne Söderlund (bas) och Kenneth Fagerlund (trummor).
Alexanders Ragtime Band var redan på väg till skivbutikerna när det plötsligt ringde från Stockholm.
– Kunde Sonya möjligen tänka sig att komma till Nalen och sjunga med Arne Domnérus orkester?
Sonya hade just sagt upp sig från jobbet på skjortfabriken Merkur. Och till Domnérus kunde man väl inte säga nej? Fjällan från Fjällgatan begav sig till huvudstaden titt som tätt de följande åren, men Stockholm blev liksom aldrig hennes melodi. Det fanns ett stänk av allvar när hon travesterade ”Do you know what it means to miss New Orleans” och förvandlade den till ”Do you know vilken sorg, to miss Göteborg…”.
Spelade revy med Hasse å Tage
Arne Domnérus, Simon Brehm och de andra giganterna fick ursäkta. Sonya med y trivdes bäst innanför spårvagnsnätet. Särskilt som en annan Göteborgsmusiker, pianisten Ingemar ”Bidde” Bolin, allt oftare sågs vid hennes sida. Några år senare var de gifta och rullade en dotter i barnvagnen.
Under femtiotalets andra hälft sjöng Sonya ofta med Malte Johnson, Nils-Bertil Dahlander och Gunnar Johnson. I den sistnämndas orkester lärde hon sig uppskatta ytterligare en Göteborgspianist med en ton och ett uttryck som bar hela vägen: Jan Johansson.
Sextiotalet såg Sonya ta nya steg. Hasse å Tage anade tidigt att Masthuggets egen Ella Fitzgerald kunde erbjuda mycket mer än jazzstandards. Så kom det sig att hon 1962 övertalades att lösa biljett till Stockholmståget igen. Men nu för att spela revy.
Gröna Hund följdes upp med Konstgjorda Pompe och Gula Hund, vilka i sin tur och ledde till engagemang i Beppe Wolgers kabaréer Farfars barnbarn och Farfars gladbarn.
Bakom nästa hörn väntade Sten-Åke Cederhök med ett leende i mungipan. Tillsammans lade de både Göteborgspubliken och TV-tittarna för sina fötter. Jubel i busken och Låt hjärtat va’ me’ gav Sonya en ny och hängiven publik, men det var fortfarande märkvärdigt glest mellan skivinspelningarna.
Kunde inte tacka nej till Ingmar Bergman
Sonya debuterade på LP först 1968 och det skulle dröja ytterligare tio år innan hennes första riktiga jazzplatta släpptes. Den händelsen fick maken Ingemar Bolin aldrig uppleva. Han gick bort i leukemi redan 1975.
Tidigt åttiotal ringde det oväntat på telefonen igen. Ingmar Bergman ville ha Sonya i en av rollerna i sin nya storfilm Fanny och Alexander.
– Det är väl ingen som tackar nej till Ingmar Bergman, sa Sonya och förvandlades till den svartklädda moster Emma.
På nittiotalet var det oftast i sällskap av Sven-Eric Dahlbergs trio som hon greppade mikrofonen. 1999 hade Sonya egentligen bestämt sig för att det fick vara nog när vännerna arrangerade en avskedsgala på Lorensbergsteatern.
En månad efter sin 70-årsdag avled Sonya Hedenbratt den 5 april 2001. Tolv år senare utsåg Göteborgs-Postens läsare Sonya med y till det mest göteborgska som någonsin funnits.
I Lisebergs lustgård – alldeles utanför Lisebergsteaterns entré – kan man se handavtrycken efter många av våra största artister. Sonyas plats i det sällskapet är självklar. Foto: Lars Hjertberg