De som vid nazismens utbrott hade politiska kunskaper och visste vad fascism var, de var på det klara med att Hitler var farlig och att han inte var någon clown. De blev inte förförda av honom, som andra, som var mer okunniga.
Nu har ar hundratusentals människor världen över varit ute på gatorna och demonstrerat mot ett krig i Irak. Trots massiv yttre påverkan och en medieanpassad krigsretorik i ont och gott, svart och vitt.
Men vad har det med mig som individ att göra? Vad har det för betydelse hur jag agerar och hanterar mina egna onda och goda krafter i en storkonflikt?
Psykiatern, samhällsdebattören och författaren Tomas Böhm försöker här besvara frågorna i ett samtal med Monica Hirsch.
Vad betyder det yttre trycket för min uppfattning om ont och gott i mig?
Alla söker någon referens till gott och ont för att orientera sig i tillvaron. Alla frågar sig vilka man ska vara rädd för och vilka man ska förena sig med? Alla har en ond och god karta inom sig.
Har världen blivit mer uppdelad i gott och ont efter den 11 september?
Jag tycker att diskussionen har nyanserats. Från början handlade det om jakten på terrorister. Nu talar vi om vad det är som skapar terrorism. Vi ser ekonomiska och social skillnader, som vi måste göra något åt, utan urvattnade konferenser, för annars får vi fundamentalistiska organisationer som riktar sitt hat mot västvärlden.
Har Bush och kanske framförallt Blair missbedömt européernas förmåga att genomskåda en förenklad krigsretorik?
Från början fanns en mycket okritisk uppslutning, men sedan har människor blivit alltmer kritiskt ifrågasättande och Bush framstår som väldigt svårbegriplig, inte bara i Europa utan även i USA.
Jag tror att många har blivit mer uppmärksamma på vad ett krig är. Man är varken för Saddam eller ett krig. Med dagens nätverk går det väldigt snabbt att mobilisera en opinion via Internet.
Vad är ont och gott på det individuella planet?
Psykologiskt handlar det om att bygga upp eller riva ned, det livsbejakande och konstruktiva kontra det destruktiva. Det finns i människan från livets allra första början. Hos oss vuxna känner vi igen ondskan i oss när vi i ett raseri vill fördärva och i avund förstöra, och godheten när vi i stark kärlek och omsorg vill skapa nytt.
Svenskar sägs ibland ha en självbild av att vara mer goda än människor i andra länder. En förklaring skulle vara att Sverige inte var med i första och andra världskriget.
Som ett begrepp stämmer den bilden med mina erfarenheter. Att ha levt utanför europeisk samtidshistoria har säkert fått sina konsekvenser. Det finns en bagatelliserande okunnighet om historien, om vad olika saker betyder. Människor har inte varit i kontakt med och lärt sig att se ondskan. Men man måste alltid göra en reservation när man talar om hur stora grupper ser sig själva. Människor är olika.
Att söka sin identitet både individuellt och nationellt är modernt. Till och med ordet identitet är oerhört tidsenligt. Har Du någon förklaring?
Det beror på att vårt sätt att leva har förändrats. Vi lever mindre med traditioner och kultur än tidigare. Jag tror att tillbakablickandet hänger samman med stora omställningar i samhället och att många har svårt att göra sig en bild av framtiden. När traditioner och regler är upplösta söker man kanske tryggheten bakåt, för att försöka förstå var man kommer ifrån.
Ser du ingen fara i att en mängd olika grupper med sina respektive mer eller mindre nyvunna identiteter konfronteras och rangordnar varandra?
Jag tror att det finns flera risker. En fara är att man blandar ihop begreppen. Olikheter mellan grupper förväxlas med bättre och sämre. Det förekommer överallt. Detta har att göra med den tidiga uppdelningen av gott och ont. Det som är gott hör till en själv och det som är ont hör till de andra. Svårigheten är att påminna sig om att det inte handlar om gott och ont, bättre eller sämre, utan bara om olikheter.
Kan vi skilja mellan ont och gott?
Om man har kontakt med ondskan inom sig själv har man lättare att avgöra när man är god. Om man saknar den kontakten och förnekar ondskan i sig själv, kan man inte avgöra vad som är ont och gott. Man kanske tror, som i sagan om svenskarna att man alltid är god. Jag kan tänka mig att när grymhet utövas officiellt, som man kan se här i Sverige när någon utvisas, föreställer sig de ansvariga att det är en bra handling, kanske därför att de saknar kontakt med ondskan inom sig själva.
Kan vi särskilja våra djupa värderingar från de ytligare?
Är värderingarna grunda undviker man vissa otillåtna handlingar bara när man riskerar att bli upptäckt. Ju ytligare värderingarna är desto lättare kommer olika destruktiva sidor fram.
Byter vi värderingar lättvindigt?
Jo, om grundvärderingarna inte sitter lika djupt som vi föreställt oss, kommer vi att påverkas av hur samhället förändras. Vi har fått ett samhällsklimat som innebär att folk ska klara sig själva. I detta nya klimat har det blivit tillåtet att offentligt uttrycka vilka åsikter som helst om andra människor.
Är det människorna eller samhället som förändrats?
Människorna är nog sig lika, onda och goda på samma gång. Det är samhället som har förändrats. Osynliga förbud har plockats bort. Om man lyfter på vissa förbud lämnar man utrymme åt destruktiva sidor hos många människor.
Många menar att det är bättre att åsikter vädras offentligt än att de ligger och pyr i det fördolda.
Det anser inte jag. Det är ingen sensation att folk tycker det de tycker. Däremot är konsekvenserna mycket riskabla när man för ut alla dessa åsikter offentligt, som till exempel när man slarvigt och okritiskt redovisar statistik kring brottslighet och invandring.
Vad är normalt att känna inför det främmande och annorlunda?
Det är normalt att bli chockerad och förskräckt därför att vi alltid söker efter likheter för att inte ett ifrågasättande av vårt eget ska väckas. I samma ögonblick som vi ser något annorlunda tvivlar vi på vårt eget system och undrar om det är på det andra sättet man ska vara. Men frågan är sedan vad vi gör av vår ursprungliga chock, hur vi utvecklar vår nyfikenhet och kunskap om att andra människor är annorlunda.
Vad uppfattar vi som annorlunda i mötet med andra människor?
Jag tror vi uppfattar varenda människa som annorlunda. Ju mer det skiljer sig i utseende, beteende, kläder, etc, desto större blir chocken.
Är kunskap ett vaccin mot fördomar och främlingshat?
Det är bara vissa sorters kunskaper, de som samordnas i en människa. Har man inre skäl att hata, då spelar kunskapen ingen roll. Det finns välutbildade människor, som till det yttre fungerar utomordentligt bra i samhället, men som ändå dras med i nya nationella rörelser i Europa. Ett exempel då jag tror att kunskap hjälpte var de som vid nazismens utbrott hade politisk insikt.
Vad ska vi då har vår kunskap till?
Vi ska ha kunskap om den ständigt närvarande ondskan, för vi blir aldrig färdiga med den. Vi måste räkna med att det destruktiva alltid existerar och måste begränsas med regler och förbud. Det är som att gå omkring med ett ständigt vilddjur i släptåg. Det måste vara i bur. Släpps det ut ur buren är det farligt. För det är ett avundsjukt och förstörande vilddjur, som vill se allting enkelt i svart och vitt. Denna bild kan verka överdrivet dramatisk, men alla har detta vilddjur inom sig. Vi har också nytta av det i vissa lägen genom att reagera mot orättvisor och försvara oss.
Om jag anser att jag har ett individuellt ansvar också när det gäller de stora konflikterna i världen, vad kan jag göra som människa?
Det är viktigt att ta ställning. Det behöver inte nödvändigtvis vara med så stora gester. Man kan till exempel skänka pengar till de som är svaga, gå i en demonstration, våga säga sin mening i stora och små sällskap och låta bli att ställa upp på ett vi- och domtänkande. Det är pusselbitar av människors ställningstagande som förändrar världen. Man kan jämföra de stora konflikterna med de i sina privata relationer. Det går inte att dra sig undan sitt ansvar.