Trygghet är en demokratifråga enligt forskaren Carina Listerborn

Den här boken är en av de bästa på svenska för den som vill orientera sig i hur forskare, politiker och vanligt folk ser på trygghet och otrygghet i stadsrummet och för den som vill läsa om strategier för förändring.

Den är således lika intressant för forskare som för folk som arbetar med säkerhet och trygghet på ett praktiskt plan – eller helt enkelt är intresserade av de här frågorna.

Kvinnor mest utsatta

För visserligen är fokus inställt på kvinnors upplevelser av trygghet och otrygghet, och visserligen är materialet till den fältstudie som ingår i boken begränsat till Bergsjön och Tynnered – men boken ger ändå nycklar till förståelse av vidare perspektiv: vi vet ju att kvinnor är de som känner sig mest utsatta och rädda att röra sig i stadsrummet, och att om kvinnors situation förbättrades, ja då skulle i själva verket också männens otrygghet reduceras och demokratin stärkas.

Carina har jobbat med de här problemen i flera år. År 2000 gav hon tillsammans med Eva Holm på stadsbyggnadskontoret ut debattskriften Tryggare stad – kan man förändra rädslans platser?

Samma år kom Om rätten att slippa skyddas. En studie av trygghetsskapande och brottsförebyggande projekt och kvinnors rädsla för att röra sig i stadens centrum, som är ett förarbete till avhandlingen, fast lite ”spretigare”, som Carina säger.

Stadsmiljön uttrycker avsikt

Men den där titeln – ”om rätten att slippa skyddas” – antyder vad det är som egentligen intresserar Carina i samband med trygghetsfrågorna:

– Grunden för kvinnors rädsla är naturligtvis maktförhållandena i samhället. Och den bebyggda miljön, stadsmiljön, uttrycker alltid en avsikt. Den tar mer eller mindre hänsyn till olika sorters människors verkliga livsvillkor.

– Tryggheten kan bara vara allas trygghet och alla har rätt till trygghet. Inte bara affärsägare och så kallat vanligt folk, utan också till exempel de hemlösa. Och det betyder också att trygghet djupast sett är en demokratifråga.

För vem byggs staden?

– Man måste alltid fråga sig: För vem är det vi bygger städerna? Hur ser de verkliga behoven ut? Hur ser stadsplanerarnas föreställningar om människors liv och önskemål ut?

– Varför byggs så många bostäder för kärnfamiljer, trots att storstaden rymmer så många ensamstående, så många olika livsformer, och att det är just variationen som gör storstaden så spännande? Varför skulle annars innerstan vara så populär?

– De som bygger våra städer borde veta mycket mer om samhället och ta hänsyn till människors verkliga behov av staden, till det liv som människor skulle vilja leva i staden.
Hon anser att det är ”för långt från ritborden till verkligheten”.

– Egentligen är min avhandling ett slags uppmaning till folk, politiker, planerare att börja diskutera vilken stadsmiljö vi eftersträvar, medvetandegöra oss om de långsiktiga konsekvenserna av olika insatser.

Den helt säkra staden

Carina menar att arbete för trygghet och säkerhet rymmer oklara samband och målsättningar:
– Man kan ju bygga en helt säker stad – problemet är ju i så fall att den blir alldeles tom. Vi ser sådana tendenser i Sverige också, även om vi befinner oss långtifrån den amerikanska situationen.

– Men också hos oss drar sig människor undan, man uppfattar trygghetsproblemet som ett individuellt säkerhetsproblem, man bygger in köpcentra, nöjen placeras på särskilda platser, bilar placeras i burar och plötsligt blir de offentliga territorierna i storstan inte längre demokratiska: det finns inget centrum kvar längre för politiska uttryck och demonstrationer till exempel.

Kameror övervakar lekplats

– Å andra sidan finns det förstås reella problem med otrygghet som man måste bry sig om. Men återigen: strävan efter en ensidig säkerhet, där de offentliga rummet och mötesplatserna försvinner, kan öka otryggheten, som till exempel i England där grannar sätter upp övervakningskameror för att bevaka lekplatsen intill, av rädsla för att den eller den grannen skulle vara pedofil.

– Det betyder inte att det alltid skulle vara fel med övervakningskameror. Men det måste finnas ett tänk, en medvetenhet, en teoretisk ram för vad man gör.

– Det kan alltså finnas dolda mekanismer i trygghets- och säkerhetsarbetet som motverkar demokratin. Och mycket sådant som framstår som sunt förnuft är egentligen djupt ideologiskt och kan leda fram till ett kontrollsamhälle som gör medborgarna till främlingar och utestänger dem från möjligheterna att bruka sina städer.

Beska piller, oberoende reflektion. En livsviktig koppling mellan begreppen säkerhet – trygghet – demokrati. Sånt behövs.

Avhandlingen kan beställas från Chalmers arkitektur, 412 96 Göteborg.