Numera är det Världskulturmuseet som äger samlingarna från dåvarande Etnografiska museet i Göteborg – med ett undantag. De hyperkänsliga och internationellt uppmärksammade Paracas-textilierna är fortfarande i Göteborgs Stads ägo, men förvaras och tas om hand av Världskulturmuseet.
– Vi är extra stolta över Paracas-textilierna. De är världsberömda och vi vill att Göteborgs Stad ska förfoga över dem. En anledning är att vi inte vill riskera att staten skänker bort textilierna till någon annan, säger Vivi-Ann Nilsson, ordförande i Paracas-stiftelsen.
”Har hamnat mellan stolarna”
Peru, som är textiliernas ursprungsland, har tidigare begärt att få tillbaka ett antal föremål.
– Jag tror inte att det skulle bli aktuellt när det gäller Paracas-textilierna, men Världskulturmuseet ska inte ens behöva ta ställning till det. Skulle en sådan situation uppstå vill vi ha det avgörande inflytandet, säger Vivi-Ann Nilsson.
Sedan ett par år tillbaka har ett särskilt avtal om Paracas-textilierna varit på gång mellan Göteborgs Stad och Statens museer för världskultur. Men trots att Världskulturmuseet snart öppnar är avtalet inte klart.
– Nej, det har väl inte varit så skickligt hanterat från vår sida. Det har varit en del personalbyten på kulturförvaltningen så ärendet har hamnat mellan stolarna, säger Vivi-Ann Nilsson.
Bilderna redan tagna
Under hösten har jurister på Göteborgs Stad försökt reda ut vem som har bildrättigheterna till textilierna. Man vill att fotografering eller annan avbildning av textilierna endast får ske efter skriftligt godkännande från kulturnämnden.
– Bildrättigheterna är viktiga eftersom det också handlar om vem som ska få intäkterna, säger Vivi-Ann Nilsson.
Världskulturmuseet däremot anser att ett sådant villkor är onödigt byråkratiskt. Enligt Jan Amnehäll, ledare för samlingar och bevarande på Världskulturmuseet, är bildrättigheterna en nyckelfråga eftersom det redan finns ett stort antal bilder på textilierna.
– Vi har tagit alla bilderna. Det klart att det blir besvärligt om vi inte har bildrättigheter för våra egna bilder, säger Jan Amnehäll.
Extremt ömtåliga
Han skulle helst se att Paracas-textilierna, precis som de övriga samlingarna från Etnografiska, togs över av staten.
– Det vore mycket enklare. Vi är de enda som har kompetens att vårda och ta hand om dem. Och Världskulturmuseet har lagt ner mycket pengar på en förnämlig förvaring, säger Jan Amnehäll.
Just befinner sig textilierna i ett särskilt magasin med en klimatanläggning som anpassar temperatur och luftfuktighet för att förhindra nedbrytning av de sköra fibrerna. De 2.500 år gamla trådarna är extremt ömtåliga.
– De behöver vila efter att ha varit väldigt exponerade på Etnografiska. Men vi räknar med att visa textilierna i en latinamerikansk utställning 2007, säger Jette Sandahl, museidirektör på Världskulturmuseet.
Fotnot:
Paracas-textilierna är en unik samlig av gravtextilier från Paracas-halvön i Peru. Samlingen omfattar 89 textilier varav de äldsta är från 700 år f.Kr. Den donerades till dåvarande Etnografiska museet på 1930-talet av en anonym donator.
Textilierna visades för första gången för allmänheten kring 1980. Hur eller varför textilierna hamnade i Sverige är okänt. När myndigheten Statens museer för världskultur bildades 1999 blev Etnografiska museet statligt och uppgick i Världskulturmuseet.