Under de 20 år som musikklasserna funnits har många elever repat, lärt sig musikens grunder, stått på scen, sjungit Luciasånger, åkt på turné, rest på skolresor utomlands och förstås haft massor av helt vanliga lektioner i matte och svenska och de andra ämnena man läser på högstadiet.

Vårt Göteborg har sökt upp Jonathan Bondesson för att prata om musikklasserna men också om vad musiken betyder i hans liv. Jonathan är idag 33 år, flamencogitarrist och ansvarig för en av Göteborgs scener – Oceanen.

– Utmark var så sjukt viktigt. Inte bara musiken utan så mycket mer. Som att alla är lika mycket värda, oavsett förutsättningar, säger Jonathan.

Jonathan har rest runt och spelat mycket och turnerat i hela Sverige. Foto: Petra Andersson

Han berättar om alla sina projekt inom kulturen. Förutom dansskolan så är det också scenen på Oceanen där han bokar band och söker kulturbidrag för att få det att gå runt. Och så turnerar han förstås. Han har ett par olika band men bäst går det för Chicos fritos.

– Det är en duo ihop med en munspelare. Vi har bytt ut flamencosången mot munspel.

Jonathan har rest runt och spelat mycket, turnerat i hela Sverige, nu senast i ett projekt med en flamencodansare.

Varför blev det just gitarr?

– Jag har alltid behövt spela gitarr för att må bra. Det fanns redan på högstadiet fast då spelade jag elgitarr och mer metal. Fast jag tog min första lektion i flamenco när jag var 13. Sedan blev det musik på gymnasiet. Föräldrarna hade just flyttat till Lerum så han valde att gå estetiskt program där.

– Det blev väl en flopp. Jag ville lära känna folk där i Lerum men alla som bodde där ville in till stan, säger han och skrattar gott åt minnet.

Men det blev bra med ett nystartat program och entusiastiska lärare och han bestämde sig för att fortsätta med musiken. Han sökte till Ljungskile folkhögskola och minns det som en milstolpe när han bestämde sig för att gå en annan väg. Han lämnade jazzen och övade flamenco varje dag.

Ensam i Sverige om en master i flamencogitarr

Sen sökte han till Musikhögskolan i Stockholm. På det följde ett par år i Sevilla och sedan stod han vid ett vägskäl igen. Skulle han stanna i Sevilla och bli superbra på att kompa sång och dans där eller vända hem och studera vidare?

Han valde att vända hem och läsa en master. Nu är han faktiskt ensam i Sverige om att ha en master i flamencogitarr. Sen dess har han frilansat.

– Jag vill skapa min egen musik och spela den. Så är det inte för alla. En del vill vara en del av något större, spela i symfonikerna och ha någon som bestämmer hur man ska spela, men jag måste gå min egen väg.

Han frågar om Utmarksskolans musikklasser. Är det sig likt? Musikklasserna är ju på ett sätt en helt vanlig skola, med alla vanliga ämnen, men samtidigt annorlunda med massor av musik på schemat.

– Att gå i musikklass kräver ett annat commitment. Man behöver lägga in sin fritid också. Men det gör att man kommer sina klasskamrater nära. Och lärarna också.

Kändes som en helhet

Han pratar om att det kändes som en helhet, med det tajta arbetslaget och de gemensamma projekten. Körläger och turnéer.

– Jag minns att vi hade faddrar när vi började. De blev som rockidoler för oss. Det var så häftigt att se upp till nån på det sättet.

– Den musikteori jag fick lära mig är den jag haft med mig. Det är också så viktigt att få lära sig att sjunga och spela samtidigt. Jag tänker också på hur lärarna ger eleverna ansvar. Som att man får börja med att stå i kören eller vara många i bandet men sen slutade det med att jag stod på scenen och sjöng solo.

Svaret på Jonathans fråga om musikklasserna är att det är sig ganska likt. Med resor, massor av musik och instrument och ett tajt arbetslag. Kanske är det lite för få elever just nu. I alla fall finns det plats för några till.

Torsdag 21 november är det öppet hus för elever som funderar på att börja och som vill komma och testa lite.

Har du något råd till den som funderar på att gå i musikklass?

– Det handlar om att det ska vara roligt! Man ska bara spela för sin egen skull. Och man ska inte välja det ballaste instrumentet utan det man själv vibrerar för. Det som ger en impuls att plocka upp instrumentet från soffan när man går förbi.

– Den musikteori jag fick lära mig på Utmarksskolan är den jag haft med mig, berättar Jonathan. Foto: Petra Andersson