Vi har lärt oss krishantering den hårda vägen

Det gäller att vara beredd på det mest oförutsedda.

– Inte ens med livlig fantasi kan vi föreställa oss vad nästa kris kommer att handla om, säger Åke Jacobsson, stadsdirektör i Göteborgs Stad.
Åke Jacobsson vet vad han pratar om. Innan han började som stadsdirektör i augusti 2006 arbetade han inom räddningstjänsten i 27 år. De sista 12 åren som chef för Räddningstjänsten i Storgöteborg. Han har varit mitt upp i de stora händelser som satt avtryck i Göteborgs nutidshistoria – spårvagnsolyckan 1992, snöstormen 1995, Backabranden 1998, EU-kravallerna 2001 och stormen Gudrun 2005, för att nämna några av dem.
Vad har Göteborgs Stad lärt sig av alla dessa olyckor och oväder?
– Vi har lärt oss krishantering den hårda vägen. Hur vi ska samarbeta och samordna insatser. Vi har också lärt oss att man inte kan förutse någonting. Scenarier är bra att ha i övningssyfte och som förberedelse, men några detaljerade planer för hur man ska agera är omöjliga att göra. Risken är att sådana planer istället skapar handlingsförlamning – man hittar inte svaret där och då vet man inte vad man ska göra.
– Vi ska använda vår kunskap och erfarenhet för att hantera den situation som vi ändå inte hade kunnat förutse. Därför har vi byggt vår krisberedskap på att var och en tar sitt ordinarie ansvar för sin verksamhet, samtidigt som vi samverkar över alla administrativa gränser.
– Backabranden, som är det svåraste jag varit med om, visade klart hur viktigt det är med tydliga ansvarsområden. Räddningstjänsten ansvarade för att reda upp olyckan, det vill säga branden, medan staden tog hand om konsekvenserna av vad som hände. Den grundsynen gäller fortfarande.
På vilket sätt får den ”vanlige göteborgaren” hjälp om det exempelvis skulle inträffa ett längre strömavbrott mitt i smällkalla vintern?
– Människor som redan får stöd, främst äldre och handikappade, har stadsdelsförvaltningarna koll på och de har också den lokala kännedomen om anläggningar och andra resurser. Det är där som planering för att kanske flytta personer till ställen med mat och värme sker. Men personer som i normala fall klarar sig själva, kan inte räkna med samhällets stöd i ett akut skede av en sådan kris. Även om vi sätter in alla resurser som finns är kommunens organisation inte dimensionerad för katastrofer.
– Därav vikten av att vara förberedd själv. Att ha lite grejer hemma så att man klara det enklaste. För ju bättre var och en kan ta vara på sig själv, desto snabbare kan vi åtgärda skador och hjälpa dem som verkligen behöver det.
– Men vi har också lärt oss att information till medborgarna i en kris är oerhört viktigt för att man ska ha möjlighet att klara sig själv. Där har vi ett stort ansvar.
Olyckor kan ju inte förutses, oväder finns det ofta en kort planeringstid för men hur är det med andra hot, som klimatförändringar på lång sikt – hur hanterar staden det?
– Det påverkar stadsplaneringen i hög grad. I den nya översiktsplanen som är på gång tar vi hänsyn till riskerna med högre vattenstånd och mer regn i framtiden.
– Men vi kan ju i dagens samhälle se hur svårt det är att förutse risker. Järnvägen som började byggas för 150 år sedan låg då långt från bebyggelse. I dag går farligt gods rakt igenom samhällen och nära bostäder. Hamnbanan på Hisingen är ett bra exempel. Den behövs för transporterna till och från hamnen, men är ett hinder för utvecklingen på Norra Älvstranden.
Du säger att det gäller att vara beredd på det mest oförutsedda, vad menar du då, kan du ge något exempel?
– När jag hade jour och blev uppringd mitt i natten om att en fiskebåt hade lagt till i Fiskhamnen med en mina ombord, då trodde jag att någon drev med mig. En mina, mitt i stan? Men jag insåg strax att det var allvar. Det gäller att vara öppen för att vad som helst faktiskt kan hända och agera direkt.
– Vi måste också inse att vi ibland måste reagera på händelser utomlands, långt från vårt land. Tsunamin var första gången det hände. Kriget i Libanon i somras var också en sådan händelse. Upprördheten över de danska Muhammedteckningarna är ett annat exempel på hur oro kan sprida sig och leda till en kris var som helst i världen.
Elisabeth Gustafsson