Öis A-lag är en minst sagt mångkulturell arbetsplats.
Och ett bevis på att det går att se till kompetens i stället för etnicitet.
Tränaren Zoran Lukic menar att det är en fråga om ledarskap.
Inte bara bollar flyger genom luften, utan även spontana uppmuntranden och vänskapliga tråkningar. Det är försäsongsträning för allsvenska Örgryte Idrottssällskaps A-trupp och stämningen i Gunnilsehallen är god.
– De respekterar varandra och är väldigt goda vänner, säger tränaren Zoran Lukic i förbifarten, innan han fortsätter instruera och peppa sina spelare.
Zoran är född i Bosnien. Spelarna är födda lite varstans. I laget finns fyra zambier, tre finländare, två brasilianer, en islänning och en sloven. Dessutom har flera av de 15 svenskfödda lirarna föräldrar från andra länder, bland annat Chile och Kroatien.
Globalt samarbete
Tidigare på dagen, i en bekväm fåtölj på Öisgården, berättar Zoran Lukic att truppens multietniska sammansättning helt enkelt beror på att man sökt nya talanger utomlands. Faktorer som bidragit till mångkulturen är bland annat samarbeten med klubbarna Chiparamba Great Eagles i Zambia och Clube Atlético Mineiro i Brasilien samt den tidigare tränaren och fotbollsansvarige Jukka Ikäläinens finska kontakter.
– Det enda som spelar roll är kompetensen. Vi bryr oss inte om bakgrund eller hudfärg, utan tar in spelare som är bra och utvecklingsbara, deklarerar Zoran – som har en teori om varför så många andra svenska arbetsgivare misslyckas med just detta: att se till förmåga i stället för etnicitet.
– Svenska ledare är fortfarande mer inriktade på kollektivet än individerna. Men Sverige har blivit tuffare och mer egocentriskt, och då måste även ledarskapet förändras för att kunna hantera det. Och inom idrottsvärlden har man ofta kunskaper som inte alltid finns i övriga samhället, säger Zoran.
Traditionerna påverkar
Det betyder inte att han tycker det är oproblematiskt att träna ett lag bestående av flera nationaliteter.
– Klart det påverkar det dagliga arbetet. Spelarna har olika traditioner och har lärt sig saker på andra sätt tidigare. Att både utveckla individen och få ihop gruppen är en balansgång. Alla ska känna sig sedda och viktiga, men måste samtidigt veta vilka regler som gäller.
En sådan regel är att prata svenska under match och träning. Och Zoran tycker att man även i resten av samhället ska vara mindre rädd för att ställa krav på utlandsfödda.
– Många av oss har flytt hit från andra länder därför att vi ville ha Sverige som det är. Om man försöker anpassa Sverige för mycket så blir det inte längre det land vi ville leva i. Det är vi som får acceptera och respektera lagar och regler. Om man aldrig känner att Sverige är ens land så hamnar man i ett vakuum.
Spelarna är förebilder
Zoran understryker idrottens ansvar som fostrare, men betonar också utövarnas viktiga funktion som förebilder.
– Man blir stolt när man ser någon från samma land nå framgång. Jag vet ju till exempel att jag är en förebild för många från före detta Jugoslavien, säger Zoran – som emellanåt använder ordet ”jugge” om sig själv.
– Jag ser inget negativt i det. Det är ju det jag är. Visst finns det fördomar mot oss som grupp, men om folk tänker efter lite så inser de att alla inte är likadana – precis som inte alla svenskar är det.
Zoran kom till Sverige 1988 och tog bland annat Djurgården till två SM-guld innan han började träna Öis förra året. Han säger att han aldrig har känt av fördomar i sitt yrkesutövande.
– Folk har alltid sett till mina prestationer och min kompetens. De har trott på mig därför att jag står för en typ av ledarskap som passar den nya generationen.
Träningspasset för Öis internationella A-lag är slut. Den rejält genomsvettige backveteranen Johan Anegrund pustar ut och säger att även om det kan uppstå språkförbistring ibland så har sammansättningen uppenbara fördelar:
– Vi lär oss mycket av varandra!
ULF BENKEL