Hopp om livet i västerNamn: Ewa Asplund Yrke: Socialsekreterare Arbetsplats: Narkomanvården i VästerDet doftar gott hos narkomanvården i Väster – pizza och nybakat bröd. En trappa upp från bagerier och butiker vid Marklandsgatan sitter Ewa Asplund och hennes kollegor och ger bort något lika viktigt som mat för människan – hopp och tillit.– Hoppet om ett annat liv och tilliten att någon lyssnar och förstår, det är vad det handlar om, säger Ewa Asplund.Hon är Sörmlandstjej från början – ”uppvuxen på en ö i Mälaren med ett rosa slott, där farfar var trädgårdsmästare” – och var tidigt en Pippi Långstrump-typ som slogs mot mobbning och orättvisor.– Jag blev vansinnigt arg när man attackerade eller mobbade andra. Så jag ställde mig framför och slogs med killarna i sexan trots att jag var en liten smal speta i ettan, skrattar Ewa.I gymnasiet ville hon bara skriva uppsatser om narkotikamissbruk och familjeproblem.– Jag var tidigt orienterad mot problem i omvärlden, säger hon och ler.– Och jag blir väldigt upprörd när man slår på folk som ligger.Till Göteborg kom hon i början på 80-talet, utbildade sig till socionom och terapeut och har de senaste tolv åren arbetat med att motivera narkotikamissbrukare att lägga av, med hjälp av samtal. Ett tröstlöst arbete?– Nehej, inte alls! Det tror många, men så är det inte.– Visst ser jag mycket svåra saker, många hamnar i återfall, men hela tiden händer det att människor som kommer till oss blir fria från sitt drogmissbruk och kan leva ”normala” liv. Så det är ett väldigt roligt arbete, med många skratt mitt i eländet, säger Ewa Asplund.Hon berättar att missbrukare ofta längtar efter ett Svensson-liv, samtidigt som de är rädda och föraktfulla inför det.– De har ju försökt, men inte passat in. Om jag kan få kontakt och skapa tillit genom att lyssna och förstå, så kan vi gemensamt hitta vägar ut. Men personen måste själv vilja och våga, annars går det inte.Ewa har normalt 16-20 klienter, alla vuxna som kommer frivilligt för att bli av med sitt beroende av narkotika.– Jag är noga med att de kommer samma dag och samma tid, för att skapa en struktur, kanske den enda de har. Då märker jag om de är beredda att prioritera vår relation.– Men jag har ingen färdig plan för vad vi ska prata om. Vi måste samarbeta. Och jag måste vara nyfiken, verkligen vilja veta vem den här personen är.– En del vill bara prata om nuet, inte rota i det förflutna: ”Hur ska jag gå vidare?” Andra vill gå tillbaka och ta fram alla sina journaler sedan de var barn: ”Vad var det som hände? Varför blev jag omhändertagen?” Då gör vi det – och pratar om det.– Och man behöver inte gå i terapi i 20 år för att man varit narkotikamissbrukare. För en del räcker det att komma tio gånger, om de har funderat mycket på egen hand.Ewa Asplund ser ingen större skillnad på missbruk av narkotika, spel, mat eller shopping.– De är bara mer eller mindre socialt accepterade. Anledningarna till missbruket liknar varandra – att fylla tomrum, slippa reflektera, fly bort.Ewa får ibland brev eller mail från klienter som sedan länge slutat gå hos henne.– De vill hålla kontakten och berättar att de har flyttat, fått nytt jobb eller gift sig. Eller tackar för att jag fick dem att ”tänka på ett annat sätt”. Sånt samlar man på, det är väldigt rörande – jättehäftigt! Mats FahlgrenMer information om vuxengruppen vid narkomanvården i Väster, tel nr 366 06 15.Det är en av många arbetsplatser i den sociala sektorn som från årsskiftet ingår i Göteborgs nya sociala resursförvaltning, med 750 anställda.Här presenterar vi i varje nummer en av Göteborgs Stads många anställdaSenaste nytt hittar du på www.vartgoteborg.se