Samarbete är A och O i en krissituation.

    Det är därför Göteborg har en krissamordningsgrupp.
    – De nära relationerna är vår styrka, säger Conny Stambej, planeringsledare för säkerhet och beredskap på Stadskansliet.
    Göteborg har upplevt en hel del krissituationer. Stormen 1969, Tuveraset 1977, snöovädret 1995, Backabranden 1998 och EU-kravallerna 2001 är några exempel. Ett annat är spårvagnsolyckan vid Vasaplatsen 1992 – och just den händelsen blev en utlösande faktor bakom att Göteborgs Stads krissamordningsgrupp bildades.
    I gruppen ingår representanter för 17 olika kommunala, statliga och regionala aktörer (se faktaruta), som larmas in av Räddningstjänsten om en krissituation bedöms som så omfattande att flera förvaltningar behövs för att lösa den.
    – Men det är inte en ledningsgrupp och den ger inga order – även i krissituationer bestämmer alla verksamheter över sig själva, betonar Conny Stambej.
    Gruppen finns i stället för att alla berörda ska kunna bedöma situationen och avgöra hur man behöver samordna resurserna.
    Vid extraordinära händelser, där viktiga samhällsfunktioner är utslagna och det krävs hjälp utifrån, kan dock kommunstyrelsen agera som krisledningsnämnd, men detta har hittills aldrig hänt.
    För att underhålla relationerna inom samordningsgruppen även i icke-krissituationer träffas olika nätverk flera gånger om året och dessutom har man återkommande ”rundabords-övningar”. Vid dessa utgår man från planerade händelser eller sannolika scenarion och diskuterar ansvarsroller, samverkansbehov, brister och förbättringsområden.
    Till exempel arrangerades en övning inför sommarens friidrotts-EM, en annan utgick från en tänkt olycka med en Stenafärja och vid en övning i januari var det hypotetiska scenariot ett nytt Tuveras.
    ULF BENKEL