Vårt Göteborg – Göteborgs Stads nyhetstidning

Levande historia

[Publicerad 2012-06-18]

Peters mamma räddades av Raoul Wallenberg

Den 22 november 1956 var Peter en av närmare 200 000 personer som lämnade Ungern under en och en halv månad. Han valde mellan Sverige och Frankrike och lät den sista shillingen fälla avgörandet, krona eller klave. ”Jag tror inte några invandrare blivit så fantastiskt vänligt mottagna i Sverige som vi ungrare.” Foto: Maja Kristin Nylander

"Mamma var snabbtänkt". Budapest 1944. Ungern har ockuperats av tyskarna. Peter Klein är elva år och har tvingats flytta till ett hus med en gul stjärna på fasaden när hans mamma tas till fånga och förs till en tegelfabrik med tusentals andra människor. Transporter med judar går nu varje dag till koncentrationsläger.

Den unge svenske diplomaten Raoul Wallenberg blir mammans räddning undan nazisternas jakt på judar. En dag i oktober kommer han till tegelfabriken.

– Mamma var snabbtänkt och förstod genast vad som menades när Wallenberg frågade om där fanns någon som hade svenska släktingar, affärskontakter eller vänskapsband.

Hopsamlade för dödsmarsch
På gatan utanför väntade en lastbil med plats för bara en handfull människor. Peters mamma var en av de få som kom med. På vägen in till centrum sa Wallenberg: ”Alla våra hus är upptagna. Jag har ingen plats för er. Försök hitta vad ni kan.” I tegelfabriken blev 3000 människor kvar, ihopsamlade för att snart skickas ut på en dödsmarsch mot den österrikiska gränsen.
3A96.jpg

– Redan på sommaren hade vi hört att Wallenberg var i Budapest. Att han var svensk. Det berättades att han var från en högtstående familj. Kommer hit och hjälper judar, är det möjligt? När vi hela tiden hörde att vi inte var vatten värda, att vi var världens avskum, berättar Peter i sitt hem i Göteborg. Han har för länge sedan bytt ut sitt judisktklingande efternamn till det mer ungerskt neutrala Kadar.

Ännu efter femtiosex år i Sverige har han nära till känslorna han hade som barn, på flykt i sitt eget land för att överleva. Han minns detaljer från platser, situationer och möten med människor, allt sammanflätat. Han pendlar mellan ljus och mörker, djupt allvar och en befriande humor. Men, det finns ett stort MEN när han delar med sig av sitt liv.

– Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, inte att min identitet ska bygga på Förintelsen, inte trassla in mig och bli ett offer i det förflutna.

Oerhört svårt att få skyddpass
Innan andra världskrigets utbrott bodde omkring 800 000 judar i Ungern, de flesta i Budapest. När Wallenberg anlände i juli 1944 hade nära en halv miljon judar redan deporterats till Auschwitz och de flesta gasats ihjäl omedelbart. Under sex månader medverkade Raoul Wallenberg till att 10 000-tals människor räddades. Han utfärdade speciella svenska skyddspass som gjorde innehavaren till svensk statsmedborgare och gav skydd i de så kallade svenskhusen. Utanför hängdes svenska flaggor upp för att markera neutralitet.

– Att få ett skyddspass var oerhört svårt. Vi försökte, men det var så många som köade. De som stod först i kön tog polisen och skickade till koncentrationsläger. Många vågade därför aldrig söka. Nej, vi hade inte skyddspass.

3DE6_2.jpg
Budapest 1942, kanske 1941, i alla fall nationaldagen den 15 mars, det minns Peter. Barn viftade med sina små flaggor i rött, vitt och grönt och sjöng nationalsången. Peter också, åtta eller nio år gammal. En kille går fram och drar honom åt sidan: ”Du är inte ungrare, du har inte rätt till vår flagga.”

– Det är en chock för mig. Jag är visst ungrare, har en judisk religion, är hundra procent solidarisk med mitt land. Jag fattade inte.

Den här gången fick Peter tröst av sin mamma. Hon var kärleksfull och sa att det inte var så allvarligt. Hon skulle komma att skydda honom genom den upptrappning av fasor som väntade. Men slutet skulle han få klara av på egen hand, ensam och gömd.

Ännu var han för liten för att förstå vad som hände. Hans pappa hade skickats iväg till ett ungerskt arbetsläger. Var tredje månad kom han hem på permission över helgen.

Lille Peter ville inte ha en lägerfånge till pappa, han ville att hans pappa skulle vara soldat och få medaljer för sitt mod. Ett barns önskan, när verkligheten var den att judar försågs med gula stjärnor på kläderna som pekade ut dem som judar.

Mamma drev sybehörsaffär
När han fick se sin pappa i blå annorlunda arbetskläder var det en besvikelse för honom. Inga medaljer, inga fina paljetter. Han kunde väl åtminstone haft en pistol.

– Konstigt nog frigavs många judar 1942 till 1943, och pappa återvände hem från arbetslägret och fortsatte arbeta i vår affär. Det var mamma som drev den, hon var en duktig affärskvinna, och de sålde kortvaror (sybehör) och tyger. Ibland hade hon två eller tre anställda.

724_18.jpg
– Vi berättar ofta bara de mörka sidorna från den här tiden. För mig som barn fanns andra perspektiv också. En episod som jag särskilt minns är från skolan. Efter fyra år i folkskola gick jag nu i gymnasiet och läste latin som jag hatade.

– Precis när det var min tur att gå fram till tavlan och skriva första deklinationen av latinska substantiv som jag absolut inte kunde började bombningarna, med engelska eller amerikanska plan över Budapest. Hela klassen måste snabbt ner till skyddsrummet. Helt idiotiskt, men jag önskade att bombningarna skulle hålla i sig så länge lektionen pågick, och det gjorde de.

Från och med den 19 mars 1944 är allting annorlunda.

Det är en vacker men blåsig söndag. Peter promenerar med mamma och pappa, kanske för att titta på slottet.

– När vi kommer hem berättar vårt hembiträde att tyskarna gått in i Budapest. Först tror vi inte på henne, säger oss att det säkert är överdrivet. Men vi ser tyskarna.

Hyreshus med gula stjärnor på fasaderna
Dagen därpå öppnar föräldrarna affären som vanligt. Tyskar har nu flyttat in på ett hotell intill. De kommer in i affären, hälsar artigt, handlar och betalar. Då är det väl inte så farligt, trots allt, kanske är det bara en massa rykten som cirkulerar.

– Vi är ju ungerska judar, medvetna ungrare och talar brytningsfri ungerska, klär oss som andra och känner att det inte kan hända oss något. Detta skydd var mycket falskt.

Judar måste nu lämna ifrån sig sina bostäder till kristna familjer och flytta in i trånga lägenheter i hyreshus med stora gula stjärnor på fasaderna.

2C2.jpg
En katolsk familj väljer då med fara för sina egna liv att gömma Peter och hans mamma, hans moster och två kusiner, i sitt hus på landet. ”Ni är förföljda på grund av er religion, hos oss får ni skydd.” De som gömde judar riskerade dödsstraff med omedelbar avrättning utan rättegång.

– Den här familjen hade inte mycket mat, inte heller några ekonomiska tillgångar. De begärde aldrig ett enda öre, varken före eller efter.

– Vi sov på golvet, det var trångt, och fanns det ingen mat fick vi i alla fall en soppa.

”Vi hade skaffat falska papper”
Peters pappa följde aldrig med till gömstället på landet. Hans nerver hade inte klarat det. Han skulle skickas tillbaka till lägret och ville inte svika de andra som skulle transporteras iväg.

– Han besökte oss en gång. Då sa mamma att det gick att ordna så att han skulle kunna gömma sig med oss. Men han sa bara: ”Jag fick permission på ett villkor; kommer jag inte tillbaka till enheten blir var tionde människa skjuten. Så kan jag inte göra.” Det var sista gången vi såg honom.

Var du rädd när ni var gömda på landet?

– Självklart, men jag tyckte också att det var spännande, och kände mig inte som paria. Mamma var ju där.

Våren övergick i sommar, och varma kvällar smet barnen ut i trädgården. Där fanns äppelträd, men ingen mogen frukt, bara fullt med sura kart som barnen knyckte och stoppade i sig.

– Vi bodde en bit ovanför samhället och såg hur engelska och amerikanska flyg bombade. Vi hade skaffat falska papper, jag fick heta Peter Kirsch, lärde mig bönen ”Fader vår” och att göra korstecken. Så om tyskar kom och frågade skulle jag kunna.

”Man måste vara snabbtänkt om man är förföljd”
Den 20 september angavs de av grannar. Med hänsyn till familjen tog de två judiska mammorna sina barn och flyttade därifrån, till Peters mormor och morfar som blivit kvar i ett hus med gul stjärna.

410E.jpg
En dag i slutet av oktober gick Peters mamma ut för att skaffa mat. Men hon kom inte tillbaka. Ungerska nazister, pilkorsare, grep henne, tittade i hennes papper och såg att de var falska. Många judar arresterades samtidigt och de fördes alla till tegelfabriken utanför stan.

Flertalet av Ungerns judar hade då redan transporterats till förintelseläger. Budapests judar hade hittills undgått detta öde efter riksföreståndaren Horthys ingripande, och efter protester från omvärlden. Men läget förvärrades dramatiskt i och med pilkorsarnas maktövertagande den 15 oktober 1944. Nu deporterades judar med tåg och de beryktade dödsmarscherna mot den österrikiska gränsen.

Raoul Wallenberg ingrep vid flera tillfällen, vid järnvägsstationer och längs med vägar, för att rädda så många som möjligt med hjälp av skyddspassen.

– Mamma räddades där i tegelfabriken av Raoul Wallenberg, och sin egen snabba uppfattningsförmåga. Hon var en riktig gambler, man måste vara oerhört snabbtänkt också om man är förföljd.

Visste du något om Wallenberg?

– Det var en sådan känsla, jag vill inte överdriva, han var som en Messias eller Moses. En människa från Skandinavien, som vi vet är någon rik familjs barn, 31 år gammal, det var ofattbart.

”De sköt efter mig”
Gettot i Budapest upprättades sent. Peters mamma fick reda på att det skulle mineras vid en lämplig tidpunkt, och att judarna i gettot skulle dö där, innan kriget förlorades. Hon lyckades skaffa sig ett arbete som barnskötare på internationella Röda Korsets barnhem och kunde ta med sig Peter och hans två kusiner.

– Men en dag, i mitten av november, kom pilkorsarna in och sa: ”Nu djävla judar.” Vi var 1200 barn och 300 barnskötare. ”Nu tar vi er till Donau och skjuter er allihop.”

– Vi ställdes upp på sex, eller sju, eller åtta led. När det började bli mörkt sa min mamma: ”Försök ta dig till vår kristna mosters hus.” Det blev mörkare och mörkare och jag gick långsamt därifrån. Människor som inte hade någonting med mig att göra skrek: ”Där går en judisk pojke, ta honom.” Det kan jag aldrig glömma. De sköt efter mig. Exakt hur jag kom fram minns jag inte.

Gick du ensam?

– Helt ensam. Det var en rätt lång väg.

Och visste du hur du skulle gå?

– Jag visste.

– Jag tror det var den 22 november som jag kom att hamna på Visegrdi utca 64, ett femvåningshus på Pest-sidan, i en fyra- eller femrumslägenhet högst upp, helt ensam. Jag fick inte gå ner till skyddsrummet, det var villkoret för att få stanna där. När de som bodde i huset hade mat, det hade de inte ofta, kom de på kvällen så länge som det fanns elektricitet. Fast jag fick inte använda elektricitet. Värme existerade inte.

Wallenberg fängslades av ryssarna
– Några gånger öppnade de porten klockan sex eller sju på morgonen. Då gick jag ut, till västra stationen. Där fanns vagnar som brutits upp, med kålrötter och morötter och annat som jag tog med mig och åt. Mamma hade gett mig mycket pengar. En gång var jag på ett ställe, tror det var ett bageri där människor stod i kö. Jag hade bara mina falska papper, ingen stjärna, och trodde att jag kunde få 300 gram bröd eller något utan kuponger, jag minns inte. Framför mig stod en pojke som kanske var två år äldre än jag. Han var också mörkhårig. Plötsligt blev det razzia. Alla skulle visa sina id-papper. De gick fram till pojken. ”Tror du har falska papper”, sa de och tog honom till sidan, öppnade blixtlåset i hans byxor. Då såg de att han var omskuren, tog ett steg bort och sköt honom. Jag stod tre meter därifrån och iakttog allt.

– För mig var tiden här den svåraste. Att vara helt ensam, att min mamma inte kunde komma. På nätterna gick jag ut i korridoren, en sådan där hängkorridor, och såg hur flygplanen kom och hur bomberna föll. Konstigt nog inte i det huset jag var i, men i huset bredvid. Jag hade denna känsla av att de skulle befria mig. Nu får de djävlarna. Samtidigt var jag rädd.

Röda armén närmade sig Budapest och Raoul Wallenberg beslöt sig för att söka upp ryssarna, både för att utverka att de snabbt intog och skyddade gettot och för att presentera en plan för hur judarna i Budapest skulle skyddas under det kaos som den sovjetiska arméns intåg skulle innebära. Men ryssarna tog Wallenberg till fånga, fängslade honom i det ökända Lubjankafängelset och vad som sedan hände är inte helt bevisat. Ryssarna hävdar att han dog, eller mördades, i fängelset 1947. Men några riktigt säkra bevis har inte kunnat visas fram.

”Farmor var vid liv men kände inte igen oss”
– Den 17 januari 1945 anlände ryssarna till gatan där jag bodde och vi blev befriade. Den 18 januari kom min mamma. Hon hade gömt sig, sovit i parker, i trappuppgångar, på toaletter, och överlevt.

– Det första vi gjorde var att gå in i gettot för att träffa min farmor och farfar. Det var minus 20 grader och alla döda låg staplade i stora högar på gatan. Farfar var död. Farmor hittade vi i ett hus på tredje våningen. Andra våningen hade bombats. Någon hjälpte oss och jag vet inte varifrån vi fick kraft, men vi klättrade upp. Farmor var vid liv men hon kände inte igen oss.

Det finns en bild som Peter aldrig kommer att glömma. Ryska soldater hackar sönder gettots murar med sina verktyg och tar sedan bort de gula stjärnorna från judars kläder. En fantastisk bild för en pojke som snart ska fylla tolv år.

– Ett historiskt ögonblick då vi uppfattar att Sovjetunionen räddade oss. Jag känner att det var min befrielsedag. Senare vet jag vad de gjorde.


Gilla och följ Vårt Göteborg

Facebook logo

Twitter logo

Vårt Göteborgs nyhetsbrev

Nyheter från Göteborgs Stad varje vardag. Prenumerera här

Göteborgs Stads kalendarium

Hitta aktiviteter här!

Beslut i kommunstyrelsen

Gustav Adolfs Torg

Projekt Skeppsbron, Göteborgsförslaget om ett Sverigefinskt kultur- och informationscenter, riktlinjer för personalförmåner och utredning om ett stödcentrum för utsatta för hedersrelaterat våld var några av de ärenden som kommunstyrelsen beslutade om onsdag 10 april. Läs kommunstyrelsens notiser här!

Se kommunfullmäktiges webbsändning 28 mars

Stadsutveckling Göteborg

Upprustning Brunnsparken

En grön och nära storstad för alla – läs om stadsutvecklingen på sajten Stadsutveckling Göteborg.

Göteborgs officiella besöksguide - Go:teborg.com

Vad är på gång i Göteborg? Hitta evenemang, restauranger och boende i Göteborgs officiella besöksguide

 

Länkar

Vårt Göteborgs länksamling