Vårt Göteborg – Göteborgs Stads nyhetstidning

Levande historia

[Publicerad 2015-04-20]

Suzannes farmor överlevde det armeniska folkmordet

Suzanne Khardalians farmor Arusyak Kuyumdijan rövades bort som tolvåring. Hon blev tvångstatuerad i ansiktet och på händerna för att omgivningen skulle se vilken man eller klan hon tillhörde. Foto: Privat

Tusentals unga flickor rövades bort. Hennes farmor hade dessa märkliga tatueringar på händerna, och tusentals andra armeniska kvinnor också. Men varför? Och sedan denna barlast av skuld, skam och sorg, generation efter generation. ”Nästan alla i min stora släkt mördades under folkmordet på armenier, men inte farmor. Hon talade aldrig om vad som hände henne. Hon glömde, och vi andra också, trodde jag”, säger Suzanne Khardalian.

Läs också i Vårt Göteborg:
Det bortglömda folkmordet [2002-12-07]
100 år sedan folkmordet i Osmanska riket [2015-04-20]

56BA_2.jpg
Knappast någon tillfällighet, men ändå märkligt. Suzanne Khardalian Holmquist, journalist och dokumentärfilmare, fick av en ren tillfällighet se arkivbilder på de tatuerade unga armeniska flickorna. Hon kände igen dessa mönster, hade sett dem någonstans för länge sedan. Men var? I vems ansikte? På vems händer? Och vad handlade det egentligen om?

Så kom hon på det. Att hennes egna känslor av att inte duga, tassande på tå för sitt ursprung och känslan av att kunna bli utkastad från ett land – allt hörde ihop med den i generationer nedtystade historien om farmors hemlighet och alla i hennes släkt som mördats.

Det fick henne att vilja tränga bakom en massiv mur av tystnad och göra en personlig dokumentärfilm om sin farmors hemlighet. Filmen, som fick titeln ”Farmors tatueringar”, Suzanne Khardalians tredje film om det armeniska folkmordet, visades i Sveriges Television 2012.

Farmor rövades bort som tolvåring
– Ett folkmord är det yttersta uttrycket för främlingsfientlighet, rasism i sin absoluta form, där din granne öppet deklarerar att du och den grupp du tillhör inte har något värde, att du inte är människa. Jag kommer aldrig att glömma, kanske aldrig ens att förlåta, men jag måste kunna leva med det som en gång hänt.

När Suzanne Khardalian gjorde efterforskningarna till sin film fann hon att det rörde sig om tusentals småflickor som rövats bort. Ibland hade de köpts, ibland bara tagits, av arabiska, kurdiska eller turkiska män.

– Alltid de små unga vackra flickorna som tatuerades för att omgivningen skulle se vilken man eller klan de tillhörde, precis som med boskapen.

Suzannes farmor Khanoum var tolv år när hon rövades bort av en kurdisk man. Det finns ett foto på henne från den tiden. Betraktaren möter hennes sorgsna ögon och ett ansikte märkt av dessa egendomliga tatueringar. Hennes riktiga namn förblir länge okänt.

”Skammen sitter så djupt att man helst vill glömma”
– Ingen i min familj hade pratat om det här, aldrig. Men någonting har funnits där, alltid. Och vi fortsätter att tycka att det är jobbigt, trots att det är hundra år sedan det hände. Varför är vi så förbannade och ledsna? Det är som sår, som sitter i varenda generation. Man kanske inte känner till historien, men såren har på något sätt vandrat vidare. Och det finns inte en enda armenisk familj i diasporan som inte har en berättelse som påminner om min.

26C2_2.jpg
– Vad som slagit mig allra mest är att männen hatar att prata om det här. Det är skammen. De skäms för någonting. Jag frågar: Vad är logiken? Men det finns ingen logik. Skammen sitter så djupt att man helst vill glömma.

När Suzanne Khardalian spelar in ” Farmors tatueringar”, intervjuar hon etnografen Verjine Svazlian i Yerevan i Armenien. Hon har samlat hundratals berättelser från armeniska kvinnor, som rövades bort och tatuerades.

”Flickorna kom från djupt religiösa familjer. De kidnappades, våldtogs och misshandlades. De konverterades till islam. De tatuerades med tvång, i ansiktet ner till naveln. Om fienden tagit hennes oskuld, våldtagit henne och berövat henne all värdighet – om hon sedan blivit gravid och fött barn, lämnat barnen och skaffat en ny familj, hur skulle hon då kunna tala högt om det hon varit med om. Hon var tyst. Hon höll det inom sig, som ett brännande sår”, berättar Verjine Svazlian.

Båtresan och flykten en återkommande mardröm
Suzanne upprörs, det är hennes blodsband, och hon påminns om att hon är barnbarn till överlevande. Och ändå bara dessa fragment av minnen i hennes medvetande.

– Jag har jobbat med mina minnesfragment hela tiden. Jag kommer ihåg att släktens kvinnor talade tyst, nämnde något om en båt, en resa, en flykt, en liten flicka. Jag har drömt mycket om den där båten. Det finns bilder i mig av en våldtäkt, fantasibilder antagligen. Det är en mardröm som återkommer.

I filmen pressar Suzanne så sin mamma att berätta. Jo, farmor blir våldtagen på en båtresa över floden Eufrat. Hon är då bara ett barn. Hon ropar på hjälp. Sedan behåller mannen henne, inte bara henne utan också hennes lillasyster och även systrarnas mamma.

– Farmor pratade ganska bra kurdiska. Men jag frågade aldrig varför. Nu vet jag. Hon bodde med den där mannen i sju år och fick förmodligen barn med honom.

”Har bara fragment av historia”
Farmors lillasyster Lucia lyckades fly till Kalifornien, hon skulle kunna berätta. Suzanne reser dit för att filma, men möts av denna mur av tystnad. Lucia håller fram sina tatuerade händer med en turkisk flagga samtidigt som hon levererar en sorglig och uppenbar bortförklaring. Sedan vill hon inte tala mer med sin systerdotter. Ett par månader senare dör Lucia.

Suzannes farmor blev utkastad av sin förövare och levde som gatubarn när brittiska missionärer hittade och tog henne till ett barnhem i Libanon. För att flickorna där inte skulle hamna på gatan tvingades de att gifta sig med pojkarna på barnhemmet. En av dessa unga män kom så att bli Suzannes farfar.

– Jag har försökt hitta material om honom, men det finns ingenting. Det gör mig så ledsen. För här börjar min historia, men det finns inga spår. Jag har ingenting. Vart har farmors syskrin tagit vägen, pianot, alla böcker? Vem tog det? Jag saknar referenspunkter, har bara fragment av historia.

”Det handlade om mig och ingen hade sagt någonting”
Suzanne Khardalian är född i Libanon. Hon växte upp i de armeniska kvarteren i Beirut, med mamma, pappa och fyra yngre systrar. En trappa upp bodde farmor. Alla var irriterade på henne. Hon utstrålade bitterhet. Suzanne tyckte inte om henne, fick aldrig en kram, inte ens en smekning på kinden. Hennes farmor avskydde fysisk kontakt. Ingen tog reda på varför.

– Hemma talade vi aldrig om folkmordet, aldrig, aldrig någonsin. Vi pratade inte om eländet, utan om de få stackars människor som vågat stå emot, gjort motstånd, alltså hjältarna. Hjältarna kunde man berätta mycket om, man kunde till och med sjunga om dem.

Katastrofen var över, det gällde att gå vidare. Suzanne minns sin pappas ord: Du ska göra dina läxor och tänka på vad du ska bli. Att prestera, att inte bara bli duktig utan bäst, utbilda dig för att kunna stå på egna ben var som helst i världen och samtidigt vara beredd på snabba uppbrott, det var vad det handlade om.

– När jag gick i åttan i skolan och folkmordet togs upp på historielektionen, väldigt kliniskt, då visste jag absolut ingenting. Det handlade om mig och ingen hade sagt någonting.

Har ingen grav att gå till
– I vardagen har jag präglats hela tiden, men utan att jag förstått. Jag har inte kunnat sörja, jag och min familj har inte haft en grav att gå till, vi har inte fått en möjlighet att vända blad och fortsätta.

När Suzanne Khardalian forskat har hon hittat mycket material om männen, men i stort sett ingenting om kvinnorna.

– Bara en enda mening, i varenda bok: Kvinnorna blev våldtagna, bortrövade, kidnappade.

Ju mer material hon kom över desto mer såg hon kopplingarna till sig själv.

– Därför gjorde jag denna gång en väldigt personlig film om minnen och hur minnet formar en människa.

”Jag är så glad att hon fick tillbaka sitt namn”
Farmors tatueringar hade premiär i Stockholm 2011, året därpå visades den i SVT, och sedan dess har den visats på ett otal platser runt om i världen.

– Det har varit en fantastisk resa som gett mig möjligheter att möta hundratals människor, som upptäckt sina egna familjehistorier, bortglömda eller undanträngda.

Så en dag blir Suzanne uppringd av en 80-årig man från Polen som berättar om deras nära släktskap. Han har umgåtts med Suzannes farmor i många år. Han kommer till och med ihåg att hans pappa brukade säga ”nu går vi och fikar hos Arusyak”. Det var denne släkting som kände till farmors riktiga namn, Arusyak Kuyumdjian, inte Khanoum som de alla alltid kallat henne.

– Jag är så glad att hon fick tillbaka sitt namn, säger Suzanne.

Av denne släkting fick hon också veta att farmor var dotter till en domare, Jacob, och en gymnasielärare, Margot, och att farmor inte bara hade en syster utan även två bröder.

– Männen försvann och mördades antagligen redan första dagen av deportationen, säger Suzanne.

Samma städer, samma öken
Vad betyder minnesdagen, att det är 100 år sedan det armeniska folkmordet?

– För mig är minnesdagen en moralisk kompass. Den ger mig och många andra chansen att åter artikulera vikten och betydelsen av minnet. Det tvingar oss också att ifrågasätta det gamla. Varför fortsätter man att förneka folkmordet? Att komma ihåg är både att erkänna det lidande som dessa människor utsattes för och att världen var passiv när de borde ha reagerat och agerat.

När du ser IS mördande, sprängningen av den armeniska kyrkan i Deir el-Zor, kyrkan som uppförts till minne av offren för folkmordet, benknotorna som förvarats i kyrkan kastas ut på gator, och biblioteket med all dokumentation brännas ner – vad tänker och känner du?

– Det är skrämmande att efter hundra år höra namn som Deir el-Zor, Aleppo, Rakka, Mosul, samma städer, samma öken, samma natur som det armeniska folkmordets sista faser utkämpades i. En halv miljon kristna människors liv gick förlorade här. Att det efter hundra år händer samma sak igen, massdeportationer, avrättningar, kapade huvuden, män som bränns, kvinnor och barn som kidnappas, våldtäkter – det är ofattbart. Vi kommer inte hitta kristna i länder som Turkiet, Irak, Syrien.

På den officiella minnesdagen av folkmordet, den 24 april, är Suzanne med sin familj i Beirut och deltar i en rad olika ceremonier.


Gilla och följ Vårt Göteborg

Facebook logo

Twitter logo

Vårt Göteborgs nyhetsbrev

Nyheter från Göteborgs Stad varje vardag. Prenumerera här

Göteborgs Stads kalendarium


Julmarknader, utställningar, läxhjälp och mycket mer – här hittar du aktiviteterna!

Se kommunfullmäktiges möte 10 december

Sändningen börjar kl 15 den 10 december.

Beslut i kommunstyrelsen

Gustav Adolfs Torg
Göteborgs Stads plan för ridsport och översyn av regler för att förenkla för företag är två av de ärenden som kommunstyrelsen beslutade om onsdagen den 20 november. Läs kommunstyrelsens notiser här

Gamla Göteborg

Götaälvbron fyller 80

Läs fler artiklar i serien Gamla Göteborg

Stadsutveckling Göteborg

En grön och nära storstad för alla – läs om stadsutvecklingen på sajten Stadsutveckling Göteborg.

Göteborgs officiella besöksguide - goteborg.com

Vad är på gång i Göteborg? Hitta evenemang, restauranger och boende i Göteborgs officiella besöksguide

 

Länkar

Vårt Göteborgs länksamling