Tvättandet har i långeliga tider varit en kvinnosyssla. En tung kvinnosyssla. Många barn har sett sina mammor arbeta sig rödkindade i tvättångorna och lyssnat på de böljande kvinnosamtalen. Det har varit en trygg och doftande värld.

När flerfamiljshuset blev vanligt, kanske särskilt i städerna, så placerades tvättstugan i källaren eller i ett brygghus på gården. Tvättandet tog lång tid, det eldades och kokades, kvinnor hjälptes ofta åt och barnen fick också hjälpa till.

Badade i sköljvattnet

Så här berättar en man som vuxit upp i Gamlestaden om tvättandet på 1940- talet:

”Tvättstugan låg i källaren. Det var en stor ugn med hål som man eldade i och ett kar ovanpå där man kokade tvätten. Vi hade det inte så fett så vi ungar fick springa till fiskaffären och be om trälådor som mamma kunde elda med. Bredvid stod en stor träbalja där mamma sköljde tvätten.

När hon hällt i sköljvattnet hoppade vi ungar i och badade innan hon lyckats få i tvätten. Tvättandet tog tre dar varje gång, men det var ju inte så ofta. Sen fick man bära all tvätten tre trappor upp till torkvinden.

Där fanns ingen värme så ibland frös tvätten där den hängde och blev alldeles hård. Men till slut torkade den, fast det kunde ta en vecka. Två veckor efter tvätten bokade mamma tid för att mangla på gården intill. Det var en stenmangel med ett stort hjul. Innan manglingen fick vi hjälpa mamma att dra ut lakanen och vika dem snyggt.”

Tyngsta sysslan

1956 konstaterade Bostadskollektiva kommittén att hushållstvätten fortfarande var den tyngsta sysslan i hushållet. 70 procent av all tvätt i Sverige tvättades fortfarande för hand. Fler och fler boende i flerfamiljshus har genom åren skaffat sig egna tvättmaskiner.

Dessa har oftast placerats i badrummet där det blivit trångt och fuktigt. I vissa lägenheter går tvättmaskinen nästan för jämnan och kläder tvättas när de bara använts en enda gång. Tvättandet på så vis är både energislukande och innebär risk för fuktskador i husen.

I källarna finns tvättstugorna ofta kvar för dem som föredrar att tvätta där. Men för den ensamma kvinnan i det numera ofta ganska anonyma flerfamiljshuset har källartvättstugan blivit en otrygg plats. För att komma dit tvingas hon ibland åka hissen ner i källarn och gå genom långa trånga gångar bärande på tvättkorgarna.

Snillrika låssystem

Många medvetna och ansvarskännande fastighetsägare har insett tvättandets problematik och otryggheten i källar- tvättstugorna. Idag kan vi se nya fi na tvättstugor i markplan – ibland i husets bottenvåning och ibland i en egen lite stuga på gården.

För att komma ifrån stölder och bråk om tvätttider har det numera uppfunnits snillrika system med lås och koder och kort. Men arbetsgemenskapen i tvättproceduren har nästan försvunnit. Och med den också möjligheterna till det där goda samtalet som ofta uppstår under arbete.

De som känner sina grannar lite grann och byter några ord när man träffas känner sig tryggare än de som lever ett helt anonymt liv i bostadsområdet. Och tvättstugan var just ett ställe där det gick att knyta sådana trygghetsskapande kontakter.

Men med de nya låssystemen kan bara ett hushåll i taget vara i tvättstugan. Och då uppstår ju inga kontakter mellan människor. Ibland finns det en liten sittgrupp utanför tvättstugan – och det är ju bra när det är sommar och vackert väder. Men under den långa vintern uppstår inga möten alls.

Gemensamt vardagsrum

Tvätt och torkprocessen är ett ständigt återkommande arbete. Det är självklart att vi strävar efter att tiden i tvättstugan skall vara så kort och effektiv som möjligt och att stölder och förstörelse minimeras.

Men människor behöver också få möjligheter att träffas och knyta kontakter. Det går att göra tvättstugan stöldsäker med låsbara tvätt- och torkrum intill ett gemensamt ”vardagsrum” med tidningshörna, kaffeautomat och leksaksvrå.

Med en tvättstugevärd bland hyresgästerna, som tar ansvar för ordningen och trivseln kan tvättstugan åter bli den bästa mötesplatsen – och numera inte enbart för kvinnor!