För synskadade Mari-Anne är ingenting omöjligt

Blodöga var en sjörövare med röda ögon”, skriver Jonatan och Mattias på skärmen. Datorn bokstaverar varje bokstav i högtalarna och läser sedan upp hela meningen. Vi sitter i Marie-Anne Tellstedt-Vadmans rum på Noleredsskolan i Torslanda.

Förlorade synen 1984

Marie-Anne är speciallärare i svenska och hjälper de barn som har lite svårare än andra att läsa och skriva. Förutom att det inte finns så många speciallärare kvar i skolorna, är det en annan sak som gör Marie-Anne unik som lärare. Hon är gravt synskadad på båda ögonen och kan endast uppfatta ljus eller mörker.
– Jag har varit diabetiker sedan eviga tider och det har bland annat gjort mig blind. Synskadan är ändå det minsta problemet. Då är det värre med känselbortfall och värk.

Marie-Anne har arbetat på Noleredsskolan sedan 1967 som klasslärare. 1984 försvann synen helt.

Ett slag i ansiktet

– Jag fattade inte att livet förändrades så mycket, utan fortsatte som vanligt. Rehabilitering var något jag inte hade tid med. För mig stod det alltid helt klart att jag skulle tillbaka till min klass. Något som inte var lika självklart för den dåvarande rektorn på skolan.

– Hon hade redan räknat bort mig, och jag glömmer aldrig hennes ord, ”Vi har ju alltid plats för vuxna i skolan”. Det var som ett slag i ansiktet. Jag är lärare och jag ska arbeta som vanligt, sa jag till henne. Och så blev det. Marie-Anne delade till en början lärartjänsten med en kollega, innan hon blev speciallärare.

– Vi fick en ny rektor som lade märke till att mina elever i många fall lärde sig läsa och skriva snabbare än andra elever. Det beror nog till stor del på mina hjälpmedel, att datorn talar samtidigt som man skriver.

Vilma viktigaste hjälpmedlet

Marie-Anne använder sig av flera hjälpmedel i sitt dagliga liv, varav den viktigaste är Vilma.

– Vilma är min fjärde ledarhund. Den första fick jag kämpa mig till 1987. På den tiden var man tvungen att kunna hitta till arbetsplatsen med sin vita käpp för att få en ledarhund. Jag bodde tre kilometer från arbetsplatsen och att ”käppa” hela den vägen, är minst sagt omänskligt.

Måste lära sig nya saker

– Jag lärde mig ändå att hitta till slut och fick min hund. Det var ett jättelyft att själv kunna ta sig till olika platser. I skolan har det aldrig varit några problem med hunden. Barnen älskar den och skulle någon vara allergisk, får hunden hålla sig på sin kant. När det gäller andra hjälpmedel är Marie-Anne kluven.

– Hjälpmedlen har gjort arbetet både lättare och svårare. Jag blir sextio nästa år och börjar tycka att det är ganska jobbigt att hela tiden lära sig nya saker. Ta Microsoft Windows till exempel, som har ett grafiskt gränssnitt. För varje rörelse en seende gör med musen, måste jag lära mig ett unikt kommando.

Inget är omöjligt

Idag lever Marie-Anne ett bra liv tillsammans med sin man som också är blind, sin dotter och två ledarhundar. Hon kommer aldrig att acceptera sitt handikapp, men har lärt sig att leva med det. – Det är en stor brist i samhället att det inte finns så många funktionshindrade på arbetsplatserna. Det hade skapat ökad förståelse och bättre behandling av människor.

– Jag tycker att man ska kunna få det jobb man själv anser att man klarar av. Inte vad seende personer tror att man klarar. De har inte den fantasin. Jag brukar säga att inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid.