Nallens korttidshem firade 25 år

Anita Sporrong har varit med från starten av Nallens korttidsboende för 25 år sedan. Foto: Privat

– Vi har varit en kärna i personalen som varit med ända från start, ett gäng som trivts med varandra, stöttat varandra och hittat vårt sätt att arbete. Och alla som kommit in och blivit kvar har tänkt i samma banor, säger Anita Sporrong, som när Nallens korttidshem firade ett kvartssekel med tårta och ballonger också gjorde ett av sina sista arbetspass.

Den speciella Nalle-andan är positivt omtalad bland både anhöriga och kollegor. Men Anita har svårt att sätta fingret på vad den egentligen består av.

– I grunden handlar det om att se barnet och till exempel tänka ”hur hade jag själv velat bli bemött om jag inte hade kunnat röra mig”. Det kan vara något så enkelt som att ta bort ögongrus när barnet vaknar och packa väskan hem på ett snyggt sätt. Så den personliga omvårdnaden är viktig, men också att vara måna om varandra som personal.

Färre barn och mindre tunga lyft
På 25 år hinner det hända en hel del, men mycket är sig också likt.

– Eftersom vårt arbete utgår från individen har förutsättningarna förändrats varje gång vi har fått hit en ny familj med ett nytt barn. Så det har aldrig blivit långtråkigt att vara på samma ställe så länge. Och det är mycket som har ändrats genom åren. Sammanfattningsvis kan jag säga att det i dag är mindre antal barn, fler personal, färre lyft och att jag fortfarande älskar mitt jobb.

År 1994 tog korttidshemmet emot fyra barn åt gången, som dagtid togs om hand av två personal. Numera finns det plats för tre barn och det behövs en personal per barn. Det beror främst på att barnen som bor på korttidshemmet i dag har andra typer av funktionsnedsättningar än vid starten.

Idag är många barn istället hyperaktiva
– Då var det många med grava funktionsnedsättningar, som låg kvar där vi placerade dem och fick sondmatas. I dag är det i stället många barn som är hyperaktiva och inte går att lämna ensamma en sekund. Det har ibland varit lite problematiskt eftersom våra lokaler varit inredda för barn som inte rör på sig.

Tidens gång och det förändrade sättet att se på verksamheten går kanske främst att se i barnens tillfälliga sovrum.

– Från början var det låga barnsängar utan liftar. Det skulle se så hemtrevligt ut som möjligt, men eftersom det var en del ganska tunga barn och de inte kunde röra sig på egen hand blev det väldigt mycket tunga lyft. Efter några år ändrades det där och vi har successivt fått mer ergonomisk möblering. Det ser fortfarande väldigt trevligt ut, men de som kommer in nu sliter inte ut kroppen på samma sätt som vi gjorde i början.

Alla vardagsuppgifter tar lång tid
Korttidshemmet Nallen startade som ett föräldrainitiativ och hade från början gemensam chef med Bällskärs specialförskola, som ligger vägg i vägg. I dag är verksamheterna separata, med varsin chef.

Vissa av barnen gick dock både då och i dag både på specialförskolan och bodde ibland på Nallens korttidshem. De hämtas och lämnas i dag via en dörr inomhus. Så var det dock inte från början, utan då fick personalen för att ta sig till specialförskolan först klä på barnen ytterkläder, köra dem i rullstol runt huset och sedan ta av alla ytterkläder igen. En process som vintertid kunde ta över en timme.

– Den bakomliggande tanken var det inget fel på, det handlade om att barnen skulle känna att det blev ett miljöombyte. Men i praktiken var man glad om man hann klä på fyra barn i tid, så till slut fick vi en dörr emellan våra verksamheter för att slippa gå ut.

Eftersom många av barnen i dag är mer aktiva är också verksamheten mer aktiv.

– Nu har vi till exempel en pojke som älskar att titta på tåg, så vi gör utflykter där han kan göra det. 1994 låg barnen mest stilla, då handlade det om andra typer av stimulans. Så det är mycket som är olika, men det som är sig likt är att föräldrar hela tiden har varit trygga att lämna sina barn här för att sova borta. Det är ändå det bästa betyget, säger Anita Sporrong.