"Att kunna hjälpa är det bästa med yrket”. Det är måndag förmiddag och platsen är Vita stråket 13 på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Avdelningen fysioterapi. I korridoren går Lars Borelius med sin personliga assistent Pär Magnusson som en skugga, beredd att stötta om balansen sviktar.

Lars tar ett steg i taget. Koncentrerat. Sträckan är 60 meter och tar sex minuter.

– Det gick ganska bra, säger Lars.
– Ganska bra? Det gick jättebra! avbryter Pär.

”Jag var väl rätt så vältränad tidigare”

Sedan ett drygt år jobbar Pär som personlig assistent hos Lars. Ibland är det hela dygn, ibland kvällar eller dagar. När det är dags att träna armstyrka berättar Pär att han varit ute och fiskat makrill för första gången i sitt liv. 40 stycken blev det.

– Det var knappt fiske, vi låg rakt över ett stim.

Det är Lars som fått honom nyfiken på makrillfiske. Barndomssomrarna tillbringade Lars i Hästevik och en stor del av tiden ute på havet, men med det mekaniska hjälphjärtat och batterierna håller han sig borta från båtar.

– Jag var väl rätt så vältränad tidigare, paddlade kajak och spelade golf.

God stämning
Åttakiloshanteln åker upp och ner. Hela tiden gör Pär samma rörelser fast med båda armarna. Lars vänstersida är förlamad efter en stroke. I gymmet är det gruppträning för personer med hjärtproblem. Radion spelar reggae och det lyfts och cyklas. Och skämtas.

– Är du nyklippt, Lasse, säger en man som tränar armarna i en maskin några meter bort.

Snart kommer en vithårig man med käpp fram.

– Nu har du legat en halvtimme, dags att sätta igång!

Stämningen är minst sagt god. En tanke med gruppträningen är just att deltagarna som ses varje vecka kan fungera som stöttning för varandra. För Lars gäller även träning på torsdagar.

– Din närvaro här är fantastiskt ihärdig.

Det har varit en lång resa för dig säger Madeleine Brosved, fysioterapeut, när hon tar ut rörligheten i hans arm och fortsätter:

– För att kunna få behandling hos oss krävs ingen personlig assistans, men den möjliggör att Lars kan komma och delta i gruppverksamheten.

Inopererad defibrillator räddade hans liv
Allt började för tio år sedan. Vid en 50-årskontroll upptäcktes hjärtsvikten och Lars började med mediciner.

– Redan då sa läkaren att när det inte hjälper blir det transplantation.

En inopererad defibrillator räddade hans liv när hjärtat stannade och sedan gick det inte lång tid innan han fick hjälphjärtat inopererat. Batterierna har han i en väst under tröjan och två gånger per vecka rengörs såret, där sladden går in i magen och upp till hjärtat.

Det är också de dagarna han får duscha. Eftersom Lars behöver hjälp med det mesta har han personlig assistans dygnet runt. Mellan sex till åtta personer jobbar hos Lars, men det är bara Pär som enbart är hos honom. Alla assistenterna är anställda av stadsdelsförvaltningen Centrum.

Gångtränar hemma i källaren också
Lars berättar att människor i Tyskland lever med ett hjälphjärta i tio-tolv år, eftersom det är brist på donatorer. Men hans mål är att komma upp på listan för hjärttransplantation. Och det är där gångträningen kommer in. Läkarteamet ställde till en början som krav att Lars ska kunna gå tvåhundra meter på sex minuter.

– Det kan jag inte, säger Lars. Pär skakar på huvudet, tycker att fokus bara ligger på konditionen och inte på styrkan och förbättringen.

– En läkare sa att ”vi gör det inte för att vara elaka”, säger Lars. De har haft andra som haft bättre kondition och som det gått dåligt för.

Nu säger läkarna att de vill se en förbättring på gångtesterna. Så de dagar Lars inte är på Sahlgrenska tränar han hemma i källaren på Skånegatan. Pär har mätt upp sträckan.

Sport ett stor intresse
– Mitt fokus är Lars, säger Pär. I sitt vanliga liv är det lätt att man behandlar andra som man själv vill bli behandlad, det kan då bli lite fel om två personer är helt olika. Jag vill behandla Lars som han vill bli behandlad. Jag uppmuntrar, stöttar och hjälper honom att leva det liv han vill leva. Vi går på bio, bilmässan, båtmässan och vi är ute och käkar.

Sporten är ett stort intresse och när Pär såg att bilden på den gamla tv:n var dålig uppmuntrade han Lars att köpa en ny.

– Det är så bra med Pär, han är händig och hjälper mig att sätta upp tavlor och andra praktiska saker, medan en annan assistent rakar mig.

Och sen ligger Pär alltid steget före i tanken. Han planerar var de ska sitta på bion för att det inte ska vara för högt upp för Lars och hur han ska kunna gå ner genom att stötta sig mot räcket.

Ökat inflytande
Lars har bara lovord om den personliga assistansen. Han får träffa nya assistenter på stadsdelsförvaltningen på Engelbrektsgatan innan de kommer in i hemmet. Men så har det inte alltid varit.

Yvonne Pontén, områdeschef funktionshinder boende och personligt stöd, säger att det tidigare funnits problem.

– Vi har börjat bygga upp en personlig assistans i Centrum som ska ge ökat brukarinflytande och delaktighet till exempel när vi rekryterar. Centrums personliga assistans arbetar också med att förbättra kontinuiteten på olika sätt kring varje person med insats, precis som är avsikten med lagstiftningen, säger hon.

Lars säger att man vänjer sig vid att ha nya människor så nära.

”De är så professionella”
– Det är inga problem, de är så professionella allihop. Det viktigaste är att personligheten funkar. Då blir de som en kompis.

Och det är det Pär tycker är det bästa med yrket.

– Man hjälper en människa med någonting och då mår man som bäst. Lasse är toppen och jag är glad att få vara en del i hans liv.