Att skriva om sitt liv är ett sätt att reflektera över hur det blev som det blev – och se en mening. Skrivargrupperna på Dicksons Hus och Bagaregårdens äldreboende resulterade också i böcker med livsberättelser som nu går till eftervärlden.

Det var när Suzanne Dahlin, redaktör för Seniorliv, intervjuade äldre om deras liv för tidningen som hon fick idén att starta skrivargrupper.

Gamla foton väckte minnen till liv

– Alla människor har en historia att berätta. Ute på äldreboendena finns det många som har intellektet i behåll men är fysiskt begränsade. En skrivargrupp är en social aktivitet att se fram emot och inspireras av, säger Suzanne Dahlin.

Två enhetschefer inom äldreomsorgen nappade på idén och med hjälp av stimulansmedel från regeringen startades de två första skrivargrupperna på Dicksons Hus och Bagaregårdens äldreboende. Sammanlagt sex personer deltog, den yngsta är 80 år och den äldsta fyllde nyss 95.

– Några av dem var osäkra i början, medan andra var mer vana vid att skriva. Varje gång utgick vi från en frågeställning – kring barndom, konfirmation eller första kärleken. Ibland användes fotografier från gamla Göteborg som väckte minnen till liv: ”Där brukade min mamma handla klänningar”, säger Suzanne Dahlin.

Berättelser om hundbekantskaper

3BB4.jpg
Efterhand började deltagarna skriva fler och fler texter och en trygghet växte fram i gruppen. Alla läste upp sina texter för de andra och fick respons.

– Det blev en lite exklusiv känsla. Nu träffas vi som skriver, det är viktigt och vi stänger dörren om oss, säger Suzanne Dahlin.

Och deltagarna hade sina egna, högst personliga sätt att ta sig an uppgiften. En kvinna skrev små berättelser under rubriker som ”Mina hundbekantskaper” och ”Celebriteter jag mött”.

– Hon berättar bland annat med stor portion humor om hur hon sprang på Greta Garbo i Paris.

”Gripande små historier från tidig barndom”

En drygt 90-årig man, som varit journalist och rapporterat från Egypten, åstadkom för honom helt nya sorters berättelser.

– Det var oerhört gripande små historier från tidig barndom. Som hur hans mamma hittade honom på Olskrokstorget när han hade gått ut i pappas för stora stövlar, säger Suzanne Dahlin.

En tredje höll sig till en kronologisk linje och gick från småbarnsår, skoltid och konfirmation till yrkes- och familjeliv.

En känsla av mening och sammanhang

Nu har de två skrivargrupperna, som pågick i ett och ett halvt år, avslutats och deltagarnas livsberättelser sammanställts till böcker. När Suzanne överlämnade böckerna, illustrerade med både äldre och nytagna fotografier, var tillfredsställelsen stor bland skribenterna.

– En egen bok med deras livs historia, det är något att vara stolt över och lämna vidare till barn och barnbarn.

Äldreomsorgen i Göteborg har som målsättning att jobba med ett salutogent förhållningssätt, det vill säga att fokusera på de faktorer som ger välbefinnande. Livsberättelser stämmer väl överens med den målsättningen. Genom att reflektera över sin historia skapas en känsla av mening och sammanhang – som därmed gör att man mår bättre.

Planerar fler skrivargrupper

Enligt Suzanne Dahlin är de avslutade skrivargrupperna bara början.

– Fler skrivargrupper planeras, kanske riktade till olika grupper av pensionärer. Det finns också många andra aktiviteter där livsberättelsen kan fungera som utgångspunkt.

Berättarkaféer och litteraturdiskussioner är bara ett par exempel på aktiviteter som kan anordnas med enkla medel, säger hon.