Drygt två tusen anställda inom äldreomsorgen går i dagarna och ser Carin Mannheimers teaterföreställning Sista dansen på Stadsteatern. Upplevelserna följs sedan upp ute i verksamheterna i organiserade samtal om åldrande, värdighet och mänskliga rättigheter.

Agneta Starfelt satt och läste Göteborgs-Posten en morgon i våras när hon fick idén: Självklart måste alla inom äldreomsorgen gå och se den här föreställningen!

– Det är en både rolig och sorglig historia som handlar om åldrandet, hur vi vill ha det när vi åldras och hur förutsättningarna ser ut.

Första gänget gick på onsdagen

Agneta Starfelt, som är planeringsledare i jämställdhets- och mångfaldsgruppen inom stadskansliets personalstrategiska enhet, började genast undersöka om detta skulle vara möjligt; hur många som fick plats på en föreställning och vad det kunde kosta, om det skulle gå att finansiera det hela.

– Sedan tog jag kontakt med stadens enhet för välfärd och utbildning, som bland annat jobbar med just äldreomsorgen. Och de tog emot idén med öppna armar. Vi har jobbat med det här projektet tillsammans.

Resultatet blev att 2.300 av 10.000 anställda inom äldreomsorgen får se föreställningen. Fyra fullsatta salonger har Göteborg Stad köpt loss under hösten. Det första gänget gick på onsdagskvällen.

Samtal ska komplettera föreställningen

– Det var ogörligt att bjuda allihop, men vi tycker att det är storartat att ändå kunna köpa fyra hela förställningar. Jag har inte hört talas om att något liknande gjorts i den här omfattningen innan.

Men personalen ska inte bara se föreställningen. Äldreomsorgscheferna i staden har också organiserat samtal som ska genomföras på hemmaplan.

– Syftet är att all personal ska involveras i de här samtalen, som ska handla om värdegrunder, etiska ställningstaganden och mänskliga rättigheter. De som sett föreställningen får bli bärare av sina upplevelser, in i de här samtalen.

Porslin kan ha med värdighet att göra

I grupper ska de diskutera vad det här kan betyda i det vardagliga arbetet.

– Ungefär som när ett äldreboende kom på att de skulle börja servera maten på riktigt porslin igen. För att de hade insett att det hade med värdighet att göra.

Responsen hittills har varit god.

– Några kollegor som var med på onsdagskvällen har berättat om den varma stäningen i salongen och hur föreställningen avbröts av spontana applåder. Det var också mycket näsdukar som kom fram.

Värna de mänskliga rättigheterna varje dag

Agneta Starfelt hoppas att projektet ska leda till att var och en som arbetar inom äldreomsorgen ska bli mycket medveten om att man värnar om de mänskliga rättigheterna varje dag i sitt arbete.

– Det pågår redan mycket utvecklingsarbete inom äldreomsorgen som syftar till att öka kvaliteten, poängterar Agneta Starfelt. Detta är bara ytterligare ett bidrag.

Fotnot:
De 2.300 platserna fördelades rättvist mellan stadsdelarna. Respektive äldreomsorgschef har sedan fått ansvaret att fördela dem jämnt mellan olika yrkesgrupper. Alla biståndsbedömare har särskilt blivit försäkrade platser.