Egenmakt och drogfrihet. Vägen vidare heter ett nytt utslussningsboende i Göteborg för våldsutsatta, missbrukande kvinnor. Hittills har det gått bra visar en delrapport. Egenmakt och drogfrihet är viktiga nyckelord. Och här har nästan alla i personalen egen erfarenhet av missbruk.
– Det är ganska ovanligt med den erfarenheten, men det gör att personalen vet precis vad det handlar om. De kan tidigt se tecken på när kvinnorna inte mår bra eller riskerar att falla tillbaka, säger projektledaren Lotta Gustavsson.
Stenhård drogfrihet och vilja till förändring
– Och kvinnorna får bevis för att andra klarat den här jobbiga resan, andra som gått från missbruk till att idag vara kapabla medarbetare hos oss. Det ger mycket hopp och kraft!
Utslussningsboendet Vägen vidare består av fem lägenheter i centrala Göteborg, med gemensamt vardagsrum och kök. Det utgör steg två efter att kvinnorna varit på behandlingshemmet Villa Karin i sydvästra Göteborg, där man bland annat arbetar med tolvstegsprogram.
Båda boendena ingår i Vägen ut-konsortiet med kooperativa, sociala företag.
– Utgångspunkten för Vägen ut-kooperativen är en egenmaktsprocess, att man får stöd i att ta kontroll över sitt eget liv. Om man vill, kan man så småningom bli medarbetare och delägare i ett socialt företag, säger Lotta Gustavsson.
Fyra grundbultar i ”läkeprocessen” är en stenhård drogfrihet, arbetets värde, aktivt deltagande och vilja till förändring. Här ser man till helheten.
Det går bra hittills visar lägesrapport
– Vi anser att det måste vara drogfritt och kvinnorna måste få stöd att kunna hålla det. För den som är i ett pågående missbruk, kan helt enkelt inte begrunda sin situation på rätt sätt, för att kunna gå vidare, säger Lotta Gustavsson.
Projektet startade i november 2010 och ska pågå till 31 oktober 2012. I veckan fick sociala resursnämnden en lägesrapport som visar att det går bra hittills.
Ulla-Carin Hedin, professor i socialt arbete, ska utvärdera projektet och konstaterar i en delrapport att ”personalens egenerfarenhet och engagemang är ytterligt viktigt. Det är detta som bär upp hela behandlingsmodellen.”
Hon ska komma med en slutrapport efter 2012, men tycker att det ser bra ut efter ett år: ” Ungefär hälften av kvinnorna fullföljer behandlingen, vilket måste ses som ett gott resultat.”
”Har ofta extremt låg självkänsla”
– Man kan inte dra för stora växlar av så få kvinnor. Här måste man ge kvinnorna lång tid. De har ju både missbruk och våldsutsatthet i bagaget, då är det inte så lätt att fästa i samhället igen.
Kvinnorna i den här gruppen har ofta extremt låg självkänsla, många tycker att de har sig själva att skylla för att de blir misshandlade.
– När de efter lång tid inser att det faktiskt inte är så, att de inte ska behöva få stryk, blir det en djupgående process och de måste jobba ganska länge på att bli stabila igen, säger Lotta Gustavsson.
”Man måste jobba med helheten”
Hon säger att många behandlingsmodeller sällan är tillräckligt uthålliga, att de fokuserar på delar i helheten, kanske enbart missbruket, medan man glömmer bort vikten av att ha ett arbete, sociala nätverk eller barnens roll för ett tillfrisknande.
– Kanske har man kommit tillrätta med missbruket något så när, och sen slussat ut kvinnan till en lägenhet eller i värsta fall ett boende med andra missbrukare. Och det fungerar bara inte.
– Man måste jobba med helheten och ge dem stöd på lång sikt, säger Lotta Gustavsson.
