Idrott var fostrande och nyttigt. Under lång tid var det förbjudet att ta emot eller begära vinstpengar och några större ersättningar för deltagande i olika mästerskap gavs inte – äran var tillräcklig.
ÖIS blev dominerande
Med en liten generalisering kan man säga att idrottsutövandet har gått två vägar i Sverige – en väg som leder mot en allt större professionalism, med allt större summor pengar som belöning och en andra väg som leder mot en allt större folklig delaktighet.
Två av de första och största klubbarna i Göteborg var LS (Lyckans soldater) och ÖIS (Örgryte Idrottssällskap). Speciellt ÖIS utvecklades till en av de dominerande friidrottsklubbarna med en mångfald av vunna SM-tecken.
Det fanns fler föreningar och klubbar som startades under senare delen av 1800-talet, GAIS och IFK var bland dessa. Många föreningar lades ner efter några år, de var ofta mindre stadsdelsföreningar som byggde på ett fåtal eldsjälar, kompisgäng som splittrades.
En del föreningar blev specialiserade på fotboll eller handboll och finns fortfarande kvar.
Svårt för kvinnliga idrottare
De kvinnliga friidrottarna fick kämpa för att kunna träna och tävla. Det fanns ett motstånd till att kvinnor alls skulle idrotta, men på 1920-talet var friidrotten öppen även för kvinnor.
GKIK (Göteborgs kvinnliga IK) bildades 1927 och trots svårigheter att få träningsoch tävlingsmöjligheter dominerade klubben under många år den svenska damfriidrotten och fick många svenska mästare. Kvinnors idrottande har fått bättre stöd genom åren och attityden till kvinnliga idrottare har förändrats – speciellt nu när vi har så många internationella stjärnor.
När friidrottandet expanderade under början av 1900-talet blev det svårt att hitta träningsplatser. Heden var exercisplats och användes ibland för träning för LS. Balders hage i Örgryte blev ÖIS hemvist och var den första riktiga tränings- och tävlingsarenan. När den anläggningen blev för trång anlades Walhalla idrottsplats 1908 – den tidens modernaste idrottsanläggning.
Slottsskogsvallen var efterlängtad
Förmodligen tack vare de utmärkta träningsmöjligheterna utvecklades friidrotten i ÖIS starkt under de här åren.
När Göteborg 300-årsjubilerade 1923 (två år för sent) hade Walhalla redan stängts och en ny arena öppnade – Slottsskogsvallen. Vallen, som den också kallades, var efterlängtad av de hemlösa friidrottarna och startade med Sveriges idrottsspel 1923.
Det var internationella tävlingar med 18 startande nationer och publiken kunde se stjärnor från 14 idrottsgrenar. Nästa stora tävling var den andra “damolympiaden” 1926. Hundra av världens främsta friidrottskvinnor från 9 nationer innebar en stor idrottsfest med mycket publik och ett genombrott för kvinnlig friidrott.
Båda dessa stora tävlingar innebar att många inspirerades till att börja friidrotta. Med Slottsskogsvallen ökade intresset både för att se och utöva friidrott.